alla dessa lögner

genomsyrade dagarna

fläckade de gulnade tapeterna

de gapande gardinerna

ett leende som fastnat i en grimas

över livets jävlighet

hon svor ve och förbannelse

över sin egen otillräcklighet

som kramp i kroppen

stelnad i vax

hårdnade hon gradvis

tills hon inte längre kände nånting

det höll henne uppe

tills hon slutligen insåg

att tåget hade gått

hon stod ensam kvar på perrongen

ensam men stark