Svalorna svingar sig än under salens pappspända tak,
seglar och skriker i jakten, stumma bland målade moln.

Minns när jag vig som en katt illustrerade salens tak
starkt inspirerad av Bellmans "svalan for långt in i sal´n".

Hemmanets nya ägare har förändrat i gårdens sal.
Svalorna finns där dock kvar, minnen från flydda dar.

Knappast de vet att just jag är de målade svalornas far!
Vem vet väl något om hur någonting alls kommit till?

Finns det en orsak till alla levande svalor i världen?
Jag som målat de döda vet dock att denne är jag!