Andetag viskar, om en Gud,
bakom klistrade tapeter,
genom bergsten.

Kalla vindar,
mot frusen mark,
vägen mot ett öppet hav går genom vågor.

Trädkronor spräcker tak,
bakom gardiner, gråter skuggor

kyla sveper tätt runt blåmånar.

Rädsla brinner genom ljus,
ådror frusna till is,
genom levande blod, under sprucken sten,
dör aldrig en evighet.

Under stjärnhimel tak
viskar andetag.