Kostymen stramade om bröstet, slipsen skavde och bibeln
under armen vägde längs vägen allt mer ju längre han såg
sin väg försvinna bort i skog och dimma. Svetten rann rakt
över ryggen, i ögonen, mellan skinkorna och ner i skorna.


Evangeliets drama spelade för hans upprörda inre, allt
starkare för varje steg han snavade över sten och rötter
mot ett allt dunklare mål. Hotet om evig fördömelse såg
för varje steg ut att tära allt svårare på hans trasiga inre.


Han var vilse.




Vad skogen än krävde av Ephraim vet man inte, han dog
dock helt säkert, omgiven av sin egen söndertrasade bibel.