En munkhedsmunk så from och glad
en vacker, het augustidag
gick stigen ned att ta ett bad.
Han avsåg svalka sig ett slag.

Den Klara Elf som fram där rann
var lockande och ljuvligt sval
för överhettad Kyrkans Man
i denna gudsförgätna dal.

Så älvens strand han slutligt hann
dess porlande han säll förnam.
Men plötsligt rodnade vår man
och gömde sig bakom en stam!

För plötsligt kom där för hans syn
ett väsen som han aldrig sett, 
sittande på huk i dyn
med benen särade så brett.

En naken flicka med blont hår
satt kissande vid älvens strand.
Med mullig rumpa, breda lår
och hållande en hink i hand.

Vår munk såg fascinerad på
hur flickan smekte på sin kropp.
Helt plötsligt började att stå
och bulta hårt hans munkasnopp!

Han korsa' sig som Fan han sett
sprang fort från platsen där han stått,
blev andfådd, röd och väldigt svett
han aldrig nånsin haft så brått.

Till klostret kom han full av flås
sprang in i cellen sin med fart.
Vred om så dörren gick i lås
för bedjande sen gjorde klart.

I flera timmar höll han på
bad Herren hjälpa tjänar'n sin
så lemmen skulle sluta stå
och kristlig frid kom i hans sinn.

Men Fader Vår han sket allt i
vår munkhedsmunk, som hade fjong.
Nån hjälp i detta bryderi
kom inte trots all psalmesång.

Hans lem den ville inte ner
den stod och stod och stod och stod
här hjälpte inga böner mer
det brann av kättja i hans blod.

Till slut fick munken allt ge tappt
tog tag i lemmen så till slut,
sen hände allting väldigt snabbt
mot taket stod ett jättesprut.

Sen denna dag vår munk ej mer
i klostrets dunkel har sitt hem,
ej mer i timmar Herren ber
om slaknad för sin pigga lem.

Vår munk blev odalman så rask
blondinen blev hans söta fru,
sin alltid överstinna task
i henne kan han tömma nu.