Det fanns ett torg
Där känslorna pratar ihop sig
Och får namn efter stadsdelen Mångahanda
Där kan verkligheten och glömskan frilöpa
Och där sorgen är huvudsaken
Men oftast är alla känslor mångtydiga
Precis som en teatermask innehåller mer än
Ett uttryck i en skicklig skådespelares förrättning
Men den känsla som ofta förekommer hos mig
Är vemodets sorgsna anlete
Som möter mig i dörröppningen
Sedan känslan startat som en blå punkt långt därinne
Men den får jag ta med jämnmod