du mjukgjorde såren.
intog varma filtar.
runt iskall hud
och iskall ångest.
viskade vårfloder
att förlösa
frusen gråt.

som att du var
alla änglar i ett enda kit.

och likaså,
de mest slående ögonblicken
förhörde du dig om
att jag inte haltade mer.

utan att jag sprang mot dig
din finfina glansyta.
dina ord.
sådana ord som man kan bli gift med.
ingift
förgiftad med.

det var du
sån var du.

en slags underbar.
drömuppenbarelse
som var sann.

men nu.

norden darrar.

och jag tar tre kliv framåt
och sträcker mig utåt.
greppar strån tills alla viker sig.
och vägarna sjunker.
regnet hettar.
tills isar bränns.

och jag...inte längre vet vad.
och inget alls känns.