Jag tar mig upp, tassande på tå smyger jag mig mot sorgsna rop.
Försvinn inte, jag finns här.
Ropen tystnar, tassandes tillbaka mot nattens vrå kryper jag in, vaktar, väntar.

Morgondagen kommer, en morgon med lätta andetag, med kärlek och glädje. Barnens skratt som magiskt får allt sorgset att försvinna.

Men när natten kommer tystnar barnens skratt, mörkret smyger sig på, ropen ekar, jag vaktar och väntar.

Jag vet att den natten kommer när ljudet tystnar, när inga rop på hjälp ekar, när ingens hjärta gråter förutom mitt eget. När jag inte mer behöver vakta eller vänta.

Jag bär dig nu, som du bar mig som barn, som jag nu bär mina barn bär jag dig nu. Jag vaktar dig, jag väntar på den dagen, när du inte mer behöver ropa på hjälp.

När ingen gråter.
När ingen ropar.

Då är du fri.


.