När jag började läsa Ilmarùs dikter i svensk tolkning var jag visserligen förundrad över att en askolansk man någonsin kunde anpassa sig efter svenska förhållanden och till och med ha arbetat på en svensk arbetsplats samt ha varit gift i Sverige. Vad jag visste om dessa män var att de var synnerligen högtempererade och beroende på den stora skillnaden i levnadssätt och föreställningsvärldar tyckte åtminstone jag att det skulle ha varit närmast oöverstigliga hinder. Men nej då- han hade levat med Ingrid Levantur, en kvinna som själv var ett kärleksbarn mellan en grekisk man och norsk kvinna – de gifte sig aldrig. Det är kanske bara mina fördomar som gör det omöjligt, att hon och poeten kom att bo i en svensk småstad och att han kom att arbeta på bruket där.

Först ser man den officiella delen, tillrättalagd och synnerligen vattenkammad. Alla dikter behandlade nästan alltid just dessa motsättningar mellan askolanskt och svenskt tankesätt men på ett synnerligen tolerant sätt. Ofta lät han sina förfäder framträda som ett dis på ena sidan rummet och svenska motsvarigheter på andra sidan, så att de möttes på halva vägen.
Men det är formen, som gör att man överhuvudtaget besvärar sig men då befinner man sig vips i ett ingenmansland där man balanserar på ett tunt rep över ett bråddjup mellan två världar den ena ohyggligare än den andra.
Hans poem skär, som det alltid gör med askolanska diktare med precisionen av en datastyrd plotter ( ett skalpelliknande instrument, som används att skära ut konturer) genom hans värld och blottlägger verkligheter efter verkligheter med en sådan olidlig noggrannhet, så att jag ibland bara vill slänga ifrån mig boken och springa därifrån.
Och på detta sätt upplevde jag dessa dikter ända till dess att jag råkade lära mig det askolanska språket och till och med vistats där en tid. Ingrid hade helt sonika tagit bort alla inneboende konflikter han själv bar på och översättningen gav inte något sätt exempel på hans direkta hat mot de män han arbetade tillsammans med. En icke översatt konflikt låter så här på ren bonnsvenska. Man pratar om en tredje man. Den svenske förmannen: Du är fylld av lögn. Åke är egentligen riktigt duktig, säger cheferna. Och därefter framställs alla de ”lögner” Ilmarú skulle ha besudlat denne Åke med. Men att Ilmarú upplevt situationen på detta sätt och att han inte alls hade förtalat Åke framgår av hur nedlåtande diktaren framställer den svenske förmannen. Ett par veckor senare hör man hur en fjärde man säger den svenske förmannen. Nu räcker det. Du ska inte vara så gävla tuff mot Ilmarú. Kommer du ihåg när de där kärringarna skulle skära pitten av dig? En utav dem lade sig över dig och den andra trevade med kniven i byxorna. Då var det min själ inte så mycket med dig. Det hände för trettiofem år sen, sade den svenske förmannen vredgat. Och varför tar du hans parti och därefter följer ett ax block av de fördomar svenskarna hade mot askolanska män.
Och så håller det på. En annan konflikt framställs i en av de mest berömda dikterna. Här framträder Ilmarú som sanningssägaren: Är du medveten om att Sven säger si och så om dig. Det är tydligen den svenske motparten medveten om. Vet du det här också, säger diktaren och slänger till sin svenske kontrahent sina anteckningar om hur Sven systematiskt förtalat både diktarens motpart och slutligen diktaren själv. Men så kan man beroende på det askolanska språket dubbeltydiga karaktär utläsa två slut. I det ena fallet säger andra parten: Det där ska Sven få säga mig själv och i det andra fallet säger han: O det ska Sven få för.
Nu ska det sägas att dessa konflikter måste man således läsa ut. Det askolanska språket kan liknas vid I Ching och har liksom det en sorts emblemform, som det gäller att tolka, men i det här fallet har poeten framställt konflikterna så tydligt, att de inte kan tolkas mer än på ett sätt. I annat fall blir kommentarerna meningslösa. Vad sägs om raden i svensk snabböversättning angående den svenske förmannen: Och så går mångudinnorna ut/ att beröva en man/ det bästa han äger. Mångudinnan är en inte två, alltså är de två vanliga kvinnor det är frågan om. Det askolanska livsstilen är synnerligen rikt utstyrd, då det gäller att dölja konflikter utan alltsammans camoufleras under det berömda falska leendet och att man ska som utlänning gilla läget. Men hon kunde ju ha anmärkt detta i några sorts fotnoter, tycker man.
Så småningom träffade jag Ingrid på en av dessa författaraftnar som hans svenska förlag brukade anordna. Ilmarú hade nämligen just avlidit och man ville ha en minnesstund. Jag tog henne avsides och konfronterade henne med vad jag själv funnit. Jag har aldrig i mitt liv sett ett sådant hat som blixtrade ur hennes ögon.
- Vad vet du om askolanska män? försökte hon.
- Som du förstår av vad jag hittat är det närmast en retorisk fråga, sa jag och berättade att jag vistats i Askolán och lämnade en massa detaljer om hur väl jag kände deras tankesätt. Bland annat brukade de försörja sig som lönnmördare, då de befann sig utomlands samt en massa enskildheter, som definitivt visade, att jag visste vad jag talade om.
- Då vet du också hur det är att leva med dem?
- Jo då. Deras förbannade kvinnosyn är jag väl förtrogen med.
- Då förstår du att jag måste hålla mina flickor utanför hans eviga våld mot mig för det gick ständigt ut över mig, vad som hänt på bruket.
- Du har min fulla sympati, sa jag. Du måste ha haft ett helvete. La hans mor sig i ert äktenskap också?
- Nej för allan del. Tro mig eller ej jag kom faktiskt bra överens med henne för en gång skull.
Vi fördjupade vår diskussion. Jag höll med om hur otroligt fantastiskt Askolan kunde te sig för en utlänning. Deras magnifika språk har jag redan nämnt och deras manskörer är något annat samt deras konsthantverk och de otroliga existentiella diktsamlingar askolanska skalder lämnat efter sig är ett fjärde argument. Och det bästa kommer till sist nämligen deras fantastiska arkitektur i höggotisk stil, om man nu ska göra västerländska jämförelser och deras matematiska kunnande. Sedan berättade jag om mina försök att vara skald i Askolan och hon skrattade mycket över hur klumpigt jag burit mig åt som utlänning. Ilmarús svenske förläggare råkade gå förbi, då vi höll på som bäst och såg på oss med en frågade min.
- Åh, vi löser världsproblemen försökte jag med Ingrids gillande nickningar.
- Åh jag trodde det var en av dessa förbannade kritiker, som jämt och samt skall pika henne för hur dana askolanska män är mot sina kvinnor, sa han lättat. Får man vara med?
- Jo vi var visst vi det tillfället då engelsmännen belägrade Askolan och försökte svälta ut befolkningen, ljög jag inviterande och hällde upp the som en askolansk värd underförstått ska göra, då han möter en manlig kamrat samt en massa ursäkter för hur slarvig och oduglig värd man var, som inte genast såg motpartens storhet. Den gesten togs upp med ett gillande sus av både Ingrid och Stig, förläggaren. Då förstod jag, att Stig hade working knowledge i det askolanska språket och var väl förtrogen med vad hon hade utelämnat.
- Jag tror för min del, att jag ska dra mig tillbaka, sa Ingrid med just det dubbeltydiga leende som askolaner brukade använda för att dölja vad som förevarit. Det är faktiskt intressant att prata med någon som är så kunnig i det askolanska språket. Du vet varför jag inte kan bjuda dig på middag?
Det var en nästan retorisk fråga men jag brydde mig ändå om att besvara den. Att jag fått sitta ned och prata med henne utan att hans manliga släktingar hade lagt sig i berodde väl på att de inte var närvarande.
- Jo, då kommer dina manliga askolanska släktingar att uppleva det som en skymf mot familjen. Du ska egentligen inte ha några förbindelser med män utanför familjen alls och då undrar jag hur då Stig, din mans förläggare, kunde umgås med dig.
- Jo, det är därför att de pengar, som det drar in, går till hans manliga kusiners utbildning, säger Ingrid och ger mig just det förklemande leende, som askolaner brukar använda för att undra över, varför jag inte förstått något så självklart, varvid hon tar sina kläder och går.