Det är sällsynt, att man kan få tjuvmorfar att berätta om sitt liv. Emellertid är det inte ett namn man vågar använda som tilltalsnamn för karln är känd för att både ha hårda nävar och ett våldsamt humör. När han var ung, kunde han med avsevärd auktoritet påstå, att kom de framifrån, får de mig aldrig. Men ibland kan han få för sig att avslöja ett och annat oftast av en ren fadäs. Hans magsår har gått upp och då känner han sig som mest övergiven. Då gäller det att passa på.
Numera kallas han antingen för Baby Keynes eller för herr Storgatan beroende på vem som är hans introdusör. Det förstnämnda skulle vid Gud få honom att brusa upp, ty det är namnet på sutenör, som kom till staden under tidigt fyrtiotal och det var i hans hus, som tjuvmorfar föddes. Skvallret går att han var oäkta son till denne Keynes men enligt kyrkoboken heter han Egon Larsson och är hur äkta född som helst. Hans far Jan Larsson är också antecknad och naturligtvis har han också ett öknamn som alla i hans kategori super in med modersmjölken. Men mer om det sedan.
Jag kan i förstone knappast gå med på, att det är också mitt liv, som berättas i den märkliga verklighet som skapas av nästan symmetriska torg med linjeräta gator. Man tycks bli kvävd, innan man går fri från alla mönster och skapelser, som förhindrar en fri luft. Samtidigt är det de underliga vindarna, som blåser rakt igenom dessa passager, virvlar upp damm och låter verkligheten öppna upp sig steg efter steg med hjälp av solklotsromboider. De förvandlas i sin tur genom en anomali på synnerven till ogenomträngliga teaterridåer, så att scen efter scen sakta framträder vältajmat som i ett kammarspel ackompanjerat av trädens sus. Denna effekt kan man naturligtvis omvandla till att hela processen ger uppenbarelsen det motstånd som behövs för att berörelseångesten skall hinna reagera. Den finns naturligt innesluten i mitt självförvållade sätt att se på de gränser som beskriver en tillvaro
Man får som åhörare bortse från mycket, då man låter ”morfar” stå för den berättartekniska förplägnaden. Hans eviga benägenhet att använda svordomar, könsord och andra märkliga kvaliteter av den mera tvivelaktiga typen som förstärkning är det väl mindre svårt att fördra. Men hans eviga vanor att nyttja märkliga viloord, då han funderar på en fortsättning, blir alltmer störande och ibland får man så att säga läsa mellan raderna och ibland får man helt enkelt apatiskt inse, att man som alltid med tjuvmorfar och hans slag måste vara i högsta grad införstådd med hans berättelse för att kunna hänga med i det högt uppdrivna berättartempot, där nutid och dåtid har en märklig förmåga att sammanblandas.
Samtidigt är det svårt att återge hans blinkningar, hans gester, hans tonläge och andra egenheter för någon tredje part, ty han är en båld historieberättare och skulle säkerligen klarat av att vara en standup – artist, om något sådant hade förekommit på hans tid. Men nu låter vi honom själv berätta och då får man göra vissa överväganden. Slutligen har jag kommit fram till för att den skall vara läsbar för den, som aldrig kommit i närheten av denna skånska, som tjuvmorfar berättar på, är det bäst att jag hyfsar bryskt till berättelsen här och var för att dölja hans eviga utbrott och allt annat, som så frikostigt han förser en besökande med.
– Jag brukade bo bra och äta billigt hos Reimers. Numera är det svårt att tänka sig att den en gång kunde ha existerat. Vad en besökare nuförtiden upplever är en helt annan stadsdel och av vår värld finns förklarligt nog inte ett spår.
Vi sitter precis i närheten och han behöver bara slå ut med handen för att man ska konstatera faktum.
- Men på den tiden såg Reimers i likhet med alla husen ut som en skövlad katedral (hans variant av arkitekturbeskrivning är knappast att föredra!) med halvt sönderslagna mosaikfönster. Hela denna värld tycktes vara kvarlämnad i en sorts jugendstil, där all väsentligt slitits ned av tidens tand förutom rent absurda drag.
Reimer själv tycktes skenbart vara värdshusvärd för en luffarcirkus men han härskade med benhård hand och hade synnerligen hårdhänta rutiner mot ovälkomna element. På morgonen skulle allt betalas och ägarens storväxte son tillsammans med andra kraftiga personer bevakade bakdörren ifall någon skulle få för sig att smita från betalningen.
Hur fick jag då råd till att slippa sova i stadsparken? Jag vet inte om jag ska gå in på det. Men man gjorde ju misstag vid betalningar på den tiden också och det gällde att ha ögonen med sig. Och när det knep riktigt ordentligt, ställde vi alla upp för varandra både manliga och kvinnliga kumpaner. Det gällde bara att sätta igång ett äktenskapsgräl och publiken tog tacksamt emot underhållningen. Att vi ficktjuvar också beblandade oss med föreställningen och att folk fick dyrt betala att de hade varit hyenor tillhörde bara ordningen för dagen. Någon timme efteråt, enär polisen var mycket van vid denna sortens tricks, fick vi, som inte redan blivit finkade, dela på kassan, som ibland blev alltför frikostig. Nå, hur gick det för våra olycksbröder då. Ja de hade ju inga pengar i fickorna, eftersom vår hälare, som kallades greven eller hos elaka tungor grevinnan för hans otadliga kostym men samtidigt för hans alltmer ”kärringaktiga” fasoner ju äldre han blev, tog hand om dem. Naturligtvis kunde ju ingen polis i världen misstänka, att han, som rörde sig bland stadens societet, skulle få för sig att ägna sig åt sådana infama bestyr. Det var bara en initierad krets, som visste, att han visserligen en gång hade haft en advokatbyrå men att den numera saknade helt klienter. Dem tog han numera emot i stadsparken, då han såg ut att mata fåglar. Att man glömde kvar hett stöldgods och annat, som inte genast kunde omsättas i kontanter, bland brödkotiljongerna var ren rutin liksom att man mellan sig hade ett hemligt språk, som polisen aldrig lyckades tyda. Grevinnan hade bara en påvisbar talang nämligen hans reflexer och dem behöll han mig veterligt under hela livet. Blixtsnabbt försvann påsar under skört och skor och man skulle vara närmast en van trollkarl för att kunna avslöja honom. Det påstods att många år efteråt avslöjades han motvilligt av en sådan. Slutligen gav vissa av poliskåren upp och delade också på ”betalningarna”, även om dessa underliga kurrar blev färre ju längre denna verksamhet pågick.
Men det var på Reimers man fick historier till livs, säger morfar och lägger an en av sina effektiva berättartekniska gester, som får en att lystra särskilt noggrant. Tjuvmorfar känner märkligt till det mesta, som egentligen bara polisen kunde ha känt till, om den borgmästare som så olyckligt förskingrade en stor del av stadens kassa. Man skulle dessutom kunna tro på berättartekniken, att han gick i borgmästarens hem som barn i huset. Min morfar var nämligen polis så jag är faktiskt initierad om en del detaljer. Men så gäller det att överväga, att om han hade varit med på den tiden, borde han numera vara ungefär hundratjugo år gammal. Men samtidigt ser man på honom, att han verkligen äger stor kunskap och vad han berättar är både trovärdigt och efter en kontroll bland de uppgifter jag kan förfoga över märkligt nog obestridligt. Alla dessa detaljer har jag fått genom andra berättelser från mycket trovärdiga personer, som nu ligger på kyrkogården. Men vem är den där tjuvgubbens källa? Då han kan citera borgmästarinnan skenbart ordagrant i en viktig passage, där hon tydligen för en vän eller väninna ger sin version av vad hon trodde, att pengarna tog vägen, funderar jag mig att tacka för mig, men gubben har förtrollat mig. Jag vill helt enkelt inte sluta lyssna. Det hinner bli kväll, innan vi skiljs och naturligtvis är han värd en god dusör för trevlig samvaro. Han tackar nej till cigaretter och det har han mig veterligen aldrig gjort. Kanske har han fått en allvarlig varning av läkaren.
Nästa dag sitter han som vanligt utanför sin bostad men han byter samtalsämne varje gång jag kommer in på gårdagen och ser allmänt avvaktande ut.
Slutligen tar jag kontakt med Johann, som själv skrivit en bok om staden och är mycket initierad. Jo, han har hört tjuvmorfar berätta och han förvånas liksom jag i högsta grad. Han har ingen aning om var gubben har fått sina uppgifter ifrån. Han funderade till och med på att skriva en bok baserad på tjuvmorfars informationer men han kunde ju av förklarliga skäl inte använda morfar som källa. Vi kommer ingen vart med samtalet men plötsligen undslipper sig Johann: Då finns det bara en som vet. Mor Matilda.
Vill du påstå, att hon skulle existera ännu? Sista gången man hörde talas om henne var min mor bara flicka. Och vad skulle hon veta om tjuvmorfars affärer?
Hon vet inte bara allt om tjuvmorfar utan om den verkliga källan, Stollejan.
Jag hisnade. Det var inte särskilt lämpligt att ha något mellanhavande med Jan Larsson, tjuvmorfars far, ty han hade ett hart när vidunderligt rykte och var närmast en levande legend i ett tjugotal socknar. Namnet var synnerligen oberättigat. Visserligen spelade han galen till vardags men de gamle visste bättre. Men bara de som var klipskare än andra förstod, att gubben hade övernaturliga gåvor och kunde vara upp åt helvete smart men han visade det sällan.
Men ju längre vi satt där ju mer påstridig blev Johann att färden skulle bli av. Jag visste att det inte var lönt att diskutera med honom när han fått något sådant för sig.
När åker vi, sade jag apatiskt, sedan han satt mig i en hyrbil och till och med betalt en avsevärd summa för andra kringattiraljer, som han i hastigheten kommit på.

Och den sista plats där mor Matilda hade visat sig för våra sagesmän och kvinnor visade sig vara en bra bit utanför staden. Och i sakens natur skulle det närmast vara övernaturligt om vi skulle återfinna henne.

Tyvärr brast hela min verklighet, då vi väl kom fram. Vi tycktes ha kört rakt ned i en svart tunnel, när vi närmade oss det kritiska målet och det är bara mina fragmentariska minnen av efterspelet som jag fört noggranna anteckningar om, som det är lönt att tala om. Mor Matilda stod visserligen staty utanför en av gårdarna men då vi kom närmre tycktes hon förtingligas av solen, samtidigt som hon började skratta hjärtligt åt vårt försök att bemanna henne genom trolldom. Hon tycktes slänga en handfull gnistor rakt mot våra ansikten, sedan vårt mellanhavande varit över och de föreföll bar att öka kaoset. Bilen gick i sönder i samma ögonblick, så Johann följde med bärgningspersonalen till staden och där stod jag mitt på byavägen, samtidigt som att jag mot mim vilja också höll på att förändras. Jag var inte en person längre utan mitt jag var bara med i en skenande utvecklingsfas, där personas efter personas föddes, förlöpte mig i terrängen och vi kommer in i slutet av denna process efter att jag åkt näverkälke över ett stup, vandrat i ilfart igenom en snårskog och nu står vi på en äng, där allt nu kommer att ske, som skall ske.
”Jag har aldrig varit med om en sådan kroppslighet bara beroende på att vi råkar ha en gemensam text som här. Ingenting är avskilt utan man kan gå ut och in i allas kroppar och det skapar en sådan irritation, att jag håller på att sprängas inifrån av vrede. Mina personas kroppar bildar en fullkomligt ogenomtränglig vägg på ömse sidor syftlinjen, varför jag kan bara se rakt fram. Mitt vid ena gaveldörren av sommartorpet, där vi hade förväntat att hitta Mor Matilda och Stollejan eller det som fanns kvar av dem, härskar numera oinskränkt Tolkare. Han tog sig en oändlig funderare, varvid tydligen galenskapen kom över honom och han förklarade min text för avlyst. Hans allmänna skröplighet förefaller ha märkliga symptom. Ju mer kroppen faller samman av tyngdkraften desto starkare blir hans röst, alltmedan mina personas rusar omkring som yra höns. Avlyst vad kan det betyda? Finns vi inte till förutom i denna text? Samtidigt hade omgivningen ersatts av en tom kuliss som var renons på ytterligare uttrycksmedel, har man städat undan alla spår av både Mor Matilda och Stollejan. De stora ekarna skiljer gårdsplanen i två delar och båda är nästan helt omöjliga att vistas inom. Under en av deras grenar står: Eftersom denna text, som just nu är förekommande blott i fragment, inte kan anses som existerande, kan man inte betrakta dessa kulisser annat än som själlösa efterbildningar. Mor Matilda och Stollejan tackar för erbjudandet att medverka men ber att inte få komma i fråga. De anser sig enbart kunna framträda, om gestaltaren med fog kan anses som professionell. Därmed kunde åtminstone jag och mina personas inte vistas på någon annan plats än den avgränsade yta, där Sommartorpet avbildades, om man inte fick för sig att gå utanför denna historias ram. Och den, förstod jag av mina kunskapare, ledde bara rakt ut i Intigheten. Jag trodde inte att något sådant kunde ske. Någon har stulit mitt koncept och det enda sättet att få en ny historia att arbeta med, är, att jag får vädja till Tolkaren, men han kan knappast längre betraktas som kroppsligt närvarande. Hans kroppsliga bräcklighet beror på att hans idiom är utsträckt mellan min text och tjuvens innandömen. Den ende som numera har kraft att agera inom detta rum är tjuvmorfar, varför det blir alltmera uppenbart, att det är han som är tjuven. Jag ser hans skugga avbildas mot himlen och han är försedd med en professionell spökskrivare, som redan satt igång med att skapa ett scenario, som jag är utestängd ifrån.
- Men jag ville ju bara göra en spökhistoria av alltihop, säger jag bevekande, när väl Tolkaren beslutar sig efter många om och men att ta emot mig i den iskalla gryningen. Tjuvmorfar eller Egon (jag tystnade genast inför allas förebrående blickar) håller ju på att skriva en realistisk roman om sitt liv.
- Ja en sådan variant kan ske innanför denna ram. Är det frågan om ett verkligt spöke eller en gengångare?”
Därmed satte den sig ned utan att låtsas om att jag längre existerade och fyllde de instabila läglarna, som symboliserade scenens in och utgång med de mest fantastiska kryddor och dofter, muttrade en bön över de båda, varvid ett sällsamt mörker spred sig över scenen…

Jag kan inte tro, att det är sant men numera är jag en gengångare i min egen berättelse. Hela scenariot finns naturligtvis med men det manifesterar sig utav sig självt och behöver inte mig längre. Dessutom blir berättelsen bara vackrare och allt mer spännande ju mer jag håller mig ifrån den. Jag kan bara vistas på två platser i min belägenhet på Sommartorpet eller på Storgatan, där tjuvmorfar och jag träffades. Precis klockan halv tio som den gången släntrar jag varje dag nedför gatans mynning och går bort till bänken, där vi satt. Tjuvmorfar finns kvar och på rätt sida av sinnevärlden. Han har blivit lite smått förmögen på sin bok och tjuvpojken i honom firar triumfer. Numera har han förmått Gustavssons konditori att servera kaffe och wienerbröd till bänken. Den ende som jag kan ha en något så när normal kontakt med är Johann och han har lovat att sända mina anteckningar till någon, som begriper sig på berättelser och som kan hjälpa mig med att ta till motåtgärder. Så du okände eller okända, jag sätter min lit till dig. Det går ingen direkt nöd på mig för jag behöver varken tänka på mat eller någonting annat i mitt nuvarande tillstånd. Men snälla, jag måste ha tillbaka mitt gamla liv…