Luften är full av rörelse
förväntansfullt
som sommarens första bris

Människor passerar varann
oseende med autopilot
som målsökande robotar

Inuti mig finns mina alla jag
inspärrade i små rum
och läppar som stelnat
i brist på användning

Väggen som möter
i vintervit stillhet
lämnar mig ingen ro

En kaskad når mig
med uppspärrade fingrar
där jag betraktar likgiltigt
sönderbitna naglar

Tungan i munnen
söker efter ljud att forma
medan ordlösa känslor
fastnar i halsen

Människor rör sig runt mig
och ur kroppsöppningar
väser, gurglar osagda tankar
som når som en bristande
matsmätning med gårdagens lukter

På ett tåg sitter alla tillsammans
munnar rör sig
medan vi rör oss långsamt
med vagnens tankevakuum

Över hela världen en filt
av mellanmänsklig tystnad
där vi glömt undret
att finnas till
för varandra

Men det är så självklart
att det är onödigt att påminnas

Och med det osagda mellan oss
lämnas vi åt oss själva
med gissningar och hypoteser