Anteckningsboken låg glömd i solstolen
och förde ett eget liv. Runt tecken och
symboler snurrade idéer. Alla bokstäver
var ännu ej komna så satserna blev
ofullständiga. Och alla menanden,
antydningar och dubbelbottnade utsagor
var ej utredda. En hel hop tids- och
platsangivelser hade inte fastslagits.
Teorierna och filosofiutfästelserna
hade inte uttömts på möjliga
sidospår och avvikelser. Det
psykologiska spåret inåt hade
heller inte befästs.


Med feberstirriga ögon och fingret på
kommandoknappen satt figuren som
skulle föra bokskutan i hamn. När han
frustande började släppa ut litterär ånga
steg den allmänna energinivån och
reservdepåerna var påfyllda.
Utredandet kunde nu sätta fart. Och
med jämna mellanrum öppnades och
slöts ventiler så att det improvisatoriska
momentet skulle få sitt. För att inte tala
om alla kufiska namn som florerade,
försvann och återkom.


Ordspretandet var som att trilla boll.
Men utan den rätta glimten i syftningar,
ordalydelser och flöde kunde satserna
från pärm till pärm inte stå som
självständiga entiteter i den
gigantiska strömmen.