Hög som ett hus
i förälskelsens rus
behövde hon knappt
äta, dricka eller sova.
Och att vara hans för evigt
kunde hon gladeligen lova.
Hon svävade fram på jobbet
bland kollegor och kunder, 
medans förälskelsens drog
pulserade ut i jämna sekunder.
De såg förstås en strålande tjej
men med sanningens ord
så var hon inte glad åt dig.
För i hjärtat fanns det bara
en människa i hennes liv.
Och det var det enda i vardagen
som gav henne driv.
Hon kunde promenera förbi
omgivningarnas vackra natur,
men tyvärr vara blind
av förälskelsens mur.
Men det var hon såklart
inte medveten om
förrän förälskelsens
dödsdom kom.
Då brakade hela världsbilden isär
och hela livet kändes
som en enda misär.
Hur skulle hon någonsin kunna
uppleva samma rus och lycka
utan att falla offer
för egots olycka?
Efter flera år av ensamhet och depression
skedde det något av en inre regression.
Ur smärtan föddes insikter
som gav nya utsikter
men även en ny längtan spirade fram
och hon kände sig snart
oerhört tacksam.
Efter år av ångest, rädsla och smärta
började hon också ana något ljust och evigt
djupt in i sitt hjärta.
Att endast ana blev övertygelsen
och snart skedde det en tvär vändning.
Hon började också se och möta livet
i spännande direktsändning.
Vad behövde hennes kropps väsen för rörelse och föda
för att leva så gott som möjligt?
Och att känna empati och kärlek för alla
kändes inte längre löjligt.
Ju mer hon lyssnade inåt och följde
sitt samvetes röst
blev det en tillräcklig vägledning
och lycka i hennes bröst.
Kärleken är inte blind
utan ser allt och alla
och för att börja se det
behöver vi kanske först falla....?