Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

paniken inte vemodet

litet moln av monestraleblått med guldiga sandaler
obehagligt igenkännbart
mitt bröst drar ihop sig

står och ser ut genom fönstret
något ger sig av
går inte
mer suddas ut

kommer jag kunna andas igen?
stannar skelettet kvar i kroppen?

Jag är synkroniserad med gräset och gammelskogen
syrsorna och varenda art som som ger sig av
trädens själar lyser sig in mot varandra i mörkret
helt nära
nuddar mjukt mitt öra
Tillitens bortfall
sprider döda ytor omkring sig
blir ofruktsamma vidder
Människan Lämna inte Människan!






Fri vers av Magdalena Eriksson VIP
Läst 84 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2019-06-11 11:32



Bookmark and Share


    Tommy M VIP
Kalhyggen, avsågade träd, uppslitna rötter, som en bild för uppslitna känslor. En blodfullare pendang till min egen dikt På spaning med motorsåg.
2019-06-25

  Lars Hedlin VIP
Full av känsla i beröring!
2019-06-25

    Lena Söderkvist VIP
Tycker att du beskriver en undran om allt kan bli normalt igen. Ja, det kan det, men det blir ändå inte samma sak, det blir helt enkelt ett nytt normalt tillstånd. Nya premisser.
2019-06-15

  objekt3
"pang du är död" <3
2019-06-11

    Elisabeth Nilsson VIP
Natur och människa i symbios, i spännande och tänkvärd dikt!
2019-06-11

  Nanna X VIP
Skelettet är en viktig del av människan, hoppas verkligen det stannar kvar!
2019-06-11

  petter rost VIP
Ett manifest till Människan ur varandes djup – överge inte Människan! Bör kunna läsas på varje synlig yta – det vore en riktig fortsättning på din strålande text.
2019-06-11

  ULJO VIP
Ett tydligt upprop i en berörande text.
2019-06-11
  > Nästa text
< Föregående

Magdalena Eriksson
Magdalena Eriksson VIP