litet moln av monestraleblått med guldiga sandaler
obehagligt igenkännbart
mitt bröst drar ihop sig

står och ser ut genom fönstret
något ger sig av
går inte
mer suddas ut

kommer jag kunna andas igen?
stannar skelettet kvar i kroppen?

Jag är synkroniserad med gräset och gammelskogen
syrsorna och varenda art som som ger sig av
trädens själar lyser sig in mot varandra i mörkret
helt nära
nuddar mjukt mitt öra
Tillitens bortfall
sprider döda ytor omkring sig
blir ofruktsamma vidder
Människan Lämna inte Människan!