Du lilla knyte, med korpsvart lockigt hår,
runda kinder och haka med spår,
en röst hög och klar,
som om den all lycka i världen bar.
Solblänk i dina ögon, precis som i din mors
fingrar och tår likadana som din far.

Du lille parvel, så liten dock så stor,
men skör,
Stor i den känsla med den du oss berör.
Utan ett ord, utan en handling
Vem är du? Vi har ännu ingen aning!
Bara genom att finnas
du oss med den största känsla som finns beströr.

Du lilla pyre, kan någon förklara,
hur är det möjligt att älska någon så?
Att efter lång väntan få sin son i sin famn
är det mest underbara
som upplevas kan.
Att älska någon så, hur kan det gå?

Du lille gosse
då kommer det riktigt ofattbara,
när sonen blivit vuxen och kommit i hamn,
när sonen blivit man
och håller sin egen son i sin famn.
Finns det något som efter detta kan kallas det underbara?

Synen av detta,
sin son med sin son intill sitt hjärta,
är större än himlarna och världarna,
än solen och luften,
än fågelsången och blommorna,
än haven och sjöarna.

Det är dyrbarare än allt detta och
än allt guld i världen
och allt detta bor i dig, lilla knyte,
i din lilla kropp.
Hur är det möjligt?