På Johanneskyrkogården vänder sig gravstenarna. De snurrar runt, drar upp jord och gräset omkring sig. Under vintern värmer de upp sig, om sommaren kyler de ner sig och låter stora droppar rinna längs stenigt hårda kinder. Under tio minuter får de gråta ut, tårar som skapar nya sprickor. Tillåtas vara bräckliga och svaga. Då nätter och bilar är tysta nog kan en höra stilla snyftningar.
Efter tio minuter vänder de sig om och skakar samtidigt av sig tårarna. Sprickorna stelnar. Stillheten sänker sövande sig tills sörjande kommer dagen därpå.