”Oroa er inte för corona-viruset. Det är satans taktik att sprida rädsla […]”. DN citerar "[...] Brasiliens mäktigaste pingstpastor Edir Macedo [...]" (DN 22/03) och som vanligt verkar satans sattyg ha en betydligt större påverkan än Gud Faders…
Det är nu tre veckor sen jag kom febrig hem från enmeterssnödrivorna i Norrbotten och sov igenom helgen. Ölsjukans baksmälla hade i Sverige hittades hos mindre än 10 personer så karantän var inget jag skulle tänka på. Så med tanken om att det bara var feber från undermåligt halssduksskydd under längdskideåkningen gick jag och jobba under tre dagar den veckan för att den sista dagen låta som om mina lungor fått nog av deras 25 åriga vistelse i min kropp och bestämt sig för att söka lyckan någon annanstans. Efter en influensa och en lunginflammationsdiagnos följer nu tredje veckan av självorsakad karantän varunder DN:s dagliga sidor kontinuerligt skriver om corona, corona, corona. Italien stängs av, Danmark, Frankrike och flera följer strax därpå. ”Om du visar sjukdomssymptom, stanna hemma” lyder uppmaningarna. Under andra veckans tisdag förklarar sig min lillasyster allmänt sjuk (ja, jag bor hemma hos min mamma och pappa) och hennes karantän tar vid. Mamma börjar jobba hemifrån och Morfar blir sjuk i corona. Utanför köksfönstret faller börserna, restaurangbranschen sönder och kulturlivet kollapsar i krispaket; allt medans vårens familjära löften om den första uteservingsölen börjar leka i solstrålarna. Uttråkningen kryper krafsande under skinnet…
Jag vill verkligen ut ur detta hus, sitta hopträngd mellan alla de människor jag saknar runt ett för litet bord då betydligt fler än vad som väntades dök upp. Jag vill kunna plocka undan tonsatta glas från salongsberusade jazzsylte-besökare en smockfull fredag och kramandes hälsa på morfar, farmor, mina vänner, alla människor jag inte sett på länge. Eller åtminstone ha möjligheten till det. Men det kommer inte hända då all längtan i mig drar emot saker som enbart är för mig i en tid som tillhör alla andra. Alla dessa priviligierade tidsfördriv tillför ingenting i en tid då privilegiet är att vara frisk, att ens nära är friska och att ens karantänstids värsta fiende är uttråkningen.
Min tid tillhör alla andra och alla andras tid tillhör mig. Tid som är till för att bidas medans satans taktik bekämpas. Vi ska inte vara ute om vi är sjuka, tror att vi är sjuka, eller tror att vi ovetandes kan sprida sjukdomen. Nästan alla av oss kommer troligtvis att bli sjuka och slåss mot uttråkningen men vi kommer inte alla att dö. Men, människor dör! och det är dem vi stannar hemma för. För alla andra. I skrivande stund tvättar mamma bort tårarna för vara beredd på att behöva åka med sina systrar till sjukhuset, troligtvis mot det värsta, där morfar tydligen inte syresätter sig längre. Det går inte att tro på något annat än det som sker världen över, precis som det inte går att tro på att något eller någon annan än världens läkare kommer att kunna utföra de mirakel som Brasiliens pingstpastor väntar av den kristna guden.
Att sätta sitt hopp till något, att vilja se samband och förankra förståelse i vår kaotiskt organiserade värld är naturligt. Filosofin, religionen, litteraturen, allt är uttryck av samma sökande efter förståelse och hopp. Det finns inget läskigare än livet med dess förändringar och dödens bortryckning av allt det ovärldsligt vackra som gör livet så oemotståndligt att uppleva. Att söka tröst i något större än sig själv är en del av det mänskliga livet men ingen kommer till det mänskliga livets undsättning i såna här tider. Vi har bara oss själva och ingen annan sätta vår tro till. Så stanna hemma, tvätta händerna, stå en meter från offentligheten, sluta snacka lögnaktig jävla skit för att förstärka din själviska subjektiva världsuppfattning och om du vill leta efter Muhammed eller Jungfru Maria så står de sen 38 timmar i bristfällig sjukdomsutrustning och tar hand om världens sjuka…