Det är på Sveavägen han bryter ihop. Där allt skratt sjunker in i honom och känner hur främmande det är i de alkoholpumpade blodkärlen, i de skuldvridna tarmarna och muskler som inte längre orkar le. Precis innan han sjunker ner mot axlarna av den vän som tvingat ner skrattet i halsen på honom griper han tag i pelaren utanför McDonalds och drar den mot sig. Den ena väggen släpper, dras ut så att den får dra med taxibilarna, fimparna och allt omkring sig. Det är för mycket, för nära nu, alkoholen inte tillräckligt påverkande för att hålla allt borta, om än tills han får sova igen. Tills elektroniska skärmars oändliga erbjudande av ett kognitivfritt vara får tiden att gå tills det är acceptabelt att han får börja dricka igen. Det är för mycket, för nära, för tomt, skuld, skam, saknad väller ner och trycker hans panna mot statsnattsgatstenar. Han kliver över. In i vad vet han inte. Han blundar, rädd, med ett omöjliggjort hopp, för vad som möjligen kan finnas framför honom.
Det som var kanske finns där, deras lägenhet, en morgon utan planer förutom att frukosten ska ätas. Av kaffebryggandets sista rossel, fåglarnas morgonkvitter och brödrostens mekaniska ensamma hickande. Av hennes första utdragna vakning, som börjar lågt och reser sig upp i ett tjut medans hon sträcker ut armarna och de får se varandra i ögonen för dagens första gång. Hennes första leende och evigt överraskande entusiasm för frukost.
Det som var deras kvällar, hon somnandes mot hans axel, lyssnande till historierna han hittar på åt henne. Historierna som de bägge var så stolta över. Pauserna som blir längre då sagan fastnat och hans lyssnande efter hennes andning som blir allt jämnare. En kyss mot pannan och hennes tyngd som alltid lyckas hålla honom nere utan att aldrig trycka ner honom. En sån tyngd som varit perfekt från början, även om de under perioder gått ner ohållbart i vikt. En älskades tyngd.
Den är inte där längre, och har inte varit där på länge. Tomheten som fyllt allt omkring honom är bara viktlösheten från hans bröst som löses upp när hennes tyngd är borta. Omkring honom är deras lägenhet tömd på allt materiellt som var deras, som skickats bort en månad efter hon tvingats fly det omöjliga han visade sig vara. Den är städad och skrubbad men stinker skrik. Askfatet som fylldes och tömdes under dagarna de inte kunde gå ut. Lägenheten som fyllts av allts upphördhet och tömt allt utanför. Än en gång tomt, tomt, tomt, tomt, är allt runt honom, och från en osynlig bokhylla stirrar deras döda fågel ner. Varför flyttar de? Ska de lämna henne? I sovrummet ser han sig själv slå sig in genom väggen och gripa tag i henne. Hon som förtvivlad ligger i sängen och skriker att det inte kan vara sant, inte han, han ljuger medans han sliter ut alla historierna ur hennes bröst. Han bryter upp hennes bröstkorg för att nå dem. Hon gråter, kastar sig omkring medans han sjunker ner vid sängkanten och river upp sina ben, sex naglar i taget. Och utigenom allt förstår hon inte att hon älskar honom och han att han älskar henne medans hans fingrar rivit upp allt som varit dem.
När de skiljs åt har hon kvar ett sår som aldrig läker och vars smärta ständigt blåser upp i takt med hennes lungor. På honom har blodet runnit in i hans spruckna händer. Det förblir varmt och kommer aldrig koagulera. Ruttnande avdunstar all hans skuld och skam och självhat och tränger sig ner i hans strupe.
Han kommer tillbaka till Sveavägen och reagerar som han gjort varje dag sen hon senast var i lägenheten. Uppstötningarna kommer, för att kasta upp skulden, men vilka aldrig blir något mer än våldsamma hostningar. Skulden har sytt fast sig i hans inälvor och skall aldrig få lämna kroppen.