När jag kommer hem tar jag hissen ljudlöstskriksjungades på Maggio. Lyckligtvis fick jag hash av S. och kunde, trots alla glas som jag inte borde tagit, rulla. Jag har rökt alldeles för mycket. De senaste veckorna har jag rökt konstant. Jag har ändå lyckats med att inte röka för mycket under dagarna även om jag dör av uttråkning. Jag skriver just nu, med hörlurarna i, på en text om att lyssna på musik med hörlurar. Detta stammar ur att jag i denna uttråkning och sorg måste lyssna på musik för att hålla allt borta. Det är samma sak som med rökat. Det är för att hålla sorgen efter Min Amours flytt och Bellas död borta. Jag vet att vi i Januari kommer bo tillsammans och att vi kommer ses innan dess men det är så jävla tomt här i vår lägenhet...
Oavsett så kommer jag efter hissfärden hem och lägger Yucatan över Poe som väser åt mig. Pappret har jag lagt i den gröna lådan som jag fick av min mamma då hon ropat in en låda saker på en auktion i Gnisvärd. Under hela tiden spelas Veronica. I taxin som ledde till hissen spelade de Guns på radion... det var ganska fantastiskt. Spotifykön anpassas så att jag kan lyssna på Billie Eilish då jag röker. Korkad som jag är råkar jag dock fucka upp tidigare nämnda spotifylista och Maggio sätts på igen. Inte för att det är ett problem dock... Jointen räcker längre än väntat och When the partys over hinnes sättas på innan den är slut. När jag ser ut över Norra Djurgårdsstaden dränker jag den med mitt mimande för att lägenheterna ska passa in i mitt Billie Eilishskapade universum. Jag vet egentligen inte vad mitt problem med Billie Eilish är... eller jag vet ju men jag förstår inte varför problemet är ett problem.
Då jag i torsdags hängde med S. och Kärlek – på samma jazzsylta som jag nu återvänder ifrån - talade vi guiltypleasures; något som jag aldrig fattat innan. Det är klart att jag på förfrågan kunnat spela Leaded Fuels 231 Miles, eller vad fan nu låten heter, för att visa upp ett tidigare älskat exempel av svensk rövkass sleaze men det är inte en guiltypleasure. Världens Veronica började som en guiltypleasure men förvandlades fort från detta. Så när vi satt i baren och talade så sa jag ”Billie Eilish men bara för att hon är 17”. Nu i denna stund sjunger hon ”I could lie say I like it like that” i mina hörlurar. När jag nu efter hissfärden lyssnat klart på Veronica och Billie börjar på listan så förstår jag henne fullständigt. Eller förstår och förstår, jag kan ta hennes låtar och använda dem för mig själv. Jag hänger mig i loftgångsfönstret 6 våningar upp och röker stirrandes på gatstenarna för att låta allt det jag inte orkar tänka få rinna mot min panna och hoppa mot sin död.
Jag går in agerandes All the good girls go the hell och dansar både till den och Maggio i hallen. Att Billie Eilish är 17 år, till skillnad från mina 25, gör henne till ett guiltypleasure p.g.a. utlåtandet ”hur kan en 25 åring relatera till en 17 åring?”. Speciellt en 25 årig sönderbortskämdpriviligeradochassåaaaaassvit man. Hon är ju en tonåring, någon som nu bryter sig in i vuxenlivet för att revoltera mot allt det innebär. Det ska jag ju redan ha gjort.
Men mitt i min meningslösa skit, som troligtvis i alla andras ögon är antingen vardag eller fullkomligt oviktigt för att en har värre problem, så kan jag förstå Billie. Jag vill att hon plötsligt ska dyka upp utanför huset så att jag får bjuda upp henne på en sista joint. Jag vill kunna snacka om meningslösheten med samma ärlighet som en vilsen tonåring. Ärligheten då inget av det så kallade vuxenlivet spelar in. Troligtvis skulle ju dock Billie ha mer koll på vuxenlivet än mig... men kanske är det just i den schismen som vi kan mötas. I splittran mellan något. Mellan vuxen och barn, trans, man och kvinna, lycklig och olycklig. Mellan superartist och meningslös meningsskrivare kan vi passa medans vi ser ur över Lill-Jansskogen.
För djupt inne, djupt, djupt inne i det sinne som såg ner på gatstenarna fanns också den som tänkte tanken om att släppa taget om glasfönsterna. Att dricka upp fallet för att ta slut på sig själv. Att livet är fullkomligt meningslöst då du satts och satt dig i det. Den som försöker få lyda Billie och få min önskan att slå in. Den som förstår och lyder det Billie upprepar och upprepat om och om igen dessa dagar; ”I wanna end me”. Jag släppte ju uppenbarligen inte taget då jag är en självupptagen servitör som måste tjäna andra men det är nu andra gången det var ett lekaktigt lockande. Jag är egentligen bara dramatisk men det blir en fin bild då jag ser ner från loftgångsräcket.
Men vad fan vet jag... Billie kanske aldrig tänkt på att ta livet av sig. Inte fan vet jag om hon känts sig fullkomligt och fint tudelad av ett beslut som brutit världen itu. Inte heller har jag någon jävla aning om hon stirrat ut från ett balkongfönster och känt att varje molekyl i hennes kropp tillhör betonghusen som växer sig fler och fler och skapar Stockholm. Om hon känt att kroppen ändå är, i den evigt återkommande Veronicas ord, gjord av sten och måste återförenas med sina egna.