Två vilsna själar,
i samma gamla utslitna papperskorg,

under samma måne,
och sol som saknar ögonfransar.

Molnen blundar, precis som du,
bakom blixtar, under trädkronor, gömmer du dig.

Himlen gråter sorg,
bland vita pappersduvor
dockhuvuden rullar i garderober,
bland regnbågsglitter.

Två vilsna själar,
i ett levande stendött universum.

Hundrafyrtio vikta hörn,
äts upp av dödsvassa saxar.

Blodröda pioner andas mot himmelsblå klockor,
och jag undrar,
gråter man någonsin i lyckans land?