"Man måste börja" hör jag mig själv säga. 
Jag har hört någon annan säga så och tycker att det låter bra, i sammanhanget.
Vi diskuterar dina bandkollegors oförmåga att producera färdigt material och sedan komma och påstå att du har ensamrätt på låtskrivandet.
Det gnager lite i mig när jag hör mig säga vad jag säger. Det känns som att jag ljuger. För mig, för maken.
För alla.
Jag har alltid skrivit. Men inte nu, inte nu när min sjukdom - som jag kallar åkomma - pockar på min uppmärksamhet. Jag skriver inte nu, när livet börjar bli besvärligt och jag egentligen behöver det mest.
Jag behöver sätta ord på mina funderingar kring vad som händer med mig. Jag behöver vänja mig vid att sitta still, eftersom oförmågan att röra mig blir allt mer uppenbar.

Så jag börjar nu.
Med ett första försök.