Morgonen efter förlossningen kom en ung läkare in och gratulerade. Han undersökte barnet, lyssnade på hjärtat, prövade gripreflexerna, sökte över huden efter eventuella utslag, lyste i ögonen och kände på fontanellerna. Anna och Göran stod bredvid undersökningsbordet och följde alla hans rörelser med nyfikenhet.
De hade ingen aning om hur lång tid en läkarundersökning av en nyfödd brukade ta, men när det gått en stund som de upplevde som mycket lång började de skruva på sig. I början förklarade läkaren varje moment. Men så i ett slag övergick han till att fortsätta undersökningen under tystnad. En tystnad som snart blev olidlig.
– Är det något på tok? frågade Anna till slut oroligt. Läkaren svarade inte, bara fortsatte med att vända och vrida på barnet.
– Har amningen kommit igång? frågade han istället för att svara.
– Jadå. Är allt ok?
– Allt är ok, skyndade sig läkaren till slut att försäkra utan att avbryta sin undersökning.
Efter ännu en stund såg han upp från undersökningsbordet och tecknade åt Anna att hon kunde ta hand om sitt barn. Han såg på mor och son med en vänlig min men utan att le. Innan han talade sonderade han med blicken några gånger fram och tillbaka mellan mamman och pappan. Så sa han lugnt i neutral ton, som om det han hade att säga varken var bra eller dåligt:
– Jag är så gott som helt säker på att han har Downs syndrom.

*

En värmande sensommarsol trängde in i barnkammaren, löpte över mattan med bamsemotiv och landade på bokhyllan som var fullproppad med gosedjur. Bara det nedersta hyllplanet var fyllt av böcker, platta barnböcker, de flesta nya, några gamla och slitna. Utmed ljusstrålen svävade små dammkorn omkring utan att vare sig stiga eller sjunka, likt himlakroppar långt borta i en vintergata.
Ovanför spjälsängen hängde en orörlig mobil med muminfigurer, redo att dansa för minsta beröring, utandning eller vinddrag. De dinglande pappfigurerna hade klippts ut ur en pysseltidning.
Utanför det stängda fönstret hördes mycket svagt en koltrast. Tystnaden mellan drillarna var som en mild, omsorgsfull smekning, kanske ruvande.
I spjälsängen låg den nyfödde orörlig och sov med sina korvaktiga ben och slutna händer. En pastellgrön mössa ramade in det runda, rödbrusiga ansiktet. Inunder barnet bredde det vita lakanet ut sig, alldeles slätt som otrampad snö, noggrant instoppat runt kanten på madrassen. Den var så mycket större än barnet och kunde ge intrycket av att det var ensamt och övergivet. Här fanns hur som helst gott om plats att växa på.
I rummet fanns förutom spjälsängen och hyllan med gosedjur även ett litet rödlackerat skrivbord med ritpapper och en ask färgkritor. Barnkammaren var väl förberedd på vad som skulle komma.
På golvet framför spjälsängen, med knäna pekande framför sig och händerna vilande på låren, satt den nyblivna mamman. De bara armarna var våta av tårar som nyss slutat droppa. Ögonen vilade vaksamma på den lilla varelsen på andra sidan spjälorna.
I dörröppningen stod pappan och iakttog scenen med korslagda armar utan att ge sig till känna. Han hade säkert stått där i flera minuter innan han med pekfingerknogen försiktigt knackade på dörren.
Anna rörde sig inte. Göran gick fram och sjönk med viss möda ner i skräddarställning bredvid henne. Han såg på hennes ansiktsprofil, följde blicken till barnet och så tillbaka till mamman.
– Är han inte fin? sa han försiktigt och försökte sig på ett litet leende.
Det dröjde innan hon svarade. Utan att röra något annat än läpparna sa hon knappt hörbart:
– Han är vår. Det är det enda som betyder något.
– Jaha. Nu är vi tre.
Hon satt tyst och orörlig.
– Du, jag har dukat fram lite fika där nere. Vill du inte komma och få i dig en slurk kaffe?
– Nej.
Hon rörde sig fortfarande inte.
– Men jag tror att det skulle göra dig gott. Vi har ju babylarmet. Så fort han vaknar till hör vi det.
– Jag vill vara här hos honom. Rätt som det är vill han ha bröstet.
– Du kan inte sitta så här i långa loppet. Det förstår du väl.
– Vi får väl se.
– Då sitter väl jag här med.
Han tystnade. Andhämtningen blev snart ljudlös när han anslöt sig till tystnaden som rått innan han kommit.


*

– Vill du pröva att byta hans blöja? frågade hon och stack in huvudet i deras sängkammare med barnet i famnen.
Han lät tidningen sjunka ner över bröstet och lyfte huvudet från kudden.
– Jag vet inte, svarade han. Är så rädd att göra fel. Han verkar vara så ömtålig. Du är så mycket mjukare i dina rörelser.
– Du som pianist om någon är väl mjuk i rörelserna. Kom nu.
Motvilligt reste han sig upp och följde med henne ut i badrummet. Hon hade själv snickrat ihop skötbordet på en slöjdkurs under våren. Runt den kvadratiska skivan löpte nästan decimeterhöga kanter på tre sidor. Ännu var det knappast någon risk att barnet skulle trilla över kanten. Men när det vuxit lite fick man räkna med att risken ökade.
– Så. Börja nu med att ta av den gamla blöjan.
Oändligt försiktigt började han lirka av den resårförsedda blöjan utmed de korta benen medan barnet forskande såg på sin far. Blöjan var full av utsmetat, gulbrunt bajs.
– Var gör jag av den? frågade han rådvill.
– Där, sa Anna och pekade på sophinken med lock. Genom att hon trampade på pedalen öppnade sig locket. Tyngd av kiss landade blöjan i en fullträff med en dov duns.
– Bravo. Du slängde den utan att lämna honom ensam på skötbordet ens för en sekund. Det får man aldrig aldrig göra. Nu gick det bra eftersom jag fanns till hands och kunde öppna locket till sophinken. Hade du varit ensam skulle du varit tvungen att vänta med att slänga blöjan.
– Och nu? Tvätta?
– Just det. Se till att vattnet är ljummet innan du blötar pappret. Och så lite tvål.
Plötsligt gav bebisen ifrån sig ett läte. Den lät belåten.
– Hörde du! utbrast Anna. Han skrattade!
– Kanske. Nåt ljud var det i alla fall.
– Det är klart att han skrattade. Vad skulle det annars vara.
När de var färdiga satte de sig i tv-soffan. Medan hon ammade zappade han fram och tillbaka mellan kanalerna utan att hitta något sevärt. Istället såg han på modern och barnet, hur hon redan hunnit vänja sig och inte längre hela tiden tittade ner på den som diade. Istället mötte hon hans blick och lät ett leende sprida sina vingar över anletsdragen.
Det blåaktiga skenet från tvn fick hennes hud att se blek ut, nästan genomskinlig medan däremot barnets rödaktiga hy tycktes mörkna ytterligare. Men inte desto mindre glänste moderns kinder av välmåga.
– Är där ingenting? undrade hon och sneglade mot tvn.
– Nej. Jag kunde inte hitta nåt.
– Vi kan väl sätta på en film.
– Ja. Vilken vill du se?
– Vet inte. Sätt på nåt du gillar.
– Jaha. Vad gillar jag egentligen för något, frågade han sig själv.
– Varför inte Barry Lyndon.
– Ja, gärna. Om det är ok för dig.
En god stund senare, när huvudpersonens son mot slutet av filmen ramlat av hästen och höll på att dö nerbäddad i en stor säng, fylldes deras ögon av tårar. Att överleva sitt barn måste vara något av det värsta en människa kunde råka ut för, sa de till varandra, lyckliga i sin lott som nyblivna föräldrar.

*

Nästa dag bestämde de sig för att gå en promenad i Botaniska trädgården. På en bänk i närheten av växthuset satte de sig ner. Barnet hade gnytt och ville antagligen ha mat. Solen lyste på det lilla som var synligt av moderns barm.
Ett gammalt par kom gående förbi dem. Den vithåriga kvinnan som stödde sig på en blomstermönstrad käpp vände sig till mannen och sa högt och tydligt:
– Somliga tar sig då friheter.
Göran kunde inte låta bli att räcka fram fingret åt henne så fort paret hunnit en bit bort. Anna måste skratta.
– Så där gör man väl inte.
– Jodå. Det gör man.