Det finns ett litet substantiv
som är mitt trygga stöd,
en läkedom mot tjat och kiv
intill min bleka död.
Det ger mig balsam för min själ,
en salva som gör allting väl.
Det ordet är: Guds nåd.

Det substantivet är en skans
mot min förslagenhet.
Det binder upp mig i min svans
och självupptagenhet.
Och när jag ynklig, arm och svag
till Herren kryper med mitt jag,
ger han mig ordet: Nåd.

Så lever jag på detta ord
till dess min dag är slut,
tills tidens timglas på mitt bord
en dag har runnit ut.
Då lyser detta substantiv
som löftet om ett evigt liv.
Det ordet är: Guds nåd.