Vägen till stugan smalnade alltmer. Gräset mellan hjulspåren tjocknade och smekte bilens underrede med en hes viskning. Just när vägen var på väg att uppslukas av skog var de framme vid en liten grässlänt på höger sida som ledde upp till en röd stuga med lysande vita knutar. Det fanns till och med en uppfart.

Barndomens somrar, dessa evigheter trädda på ett pärlband, skulle senare glänsa skugglösa bland den vuxnes minnen. Solklara dagar och veckor, värmeböljor som fick klockorna att stanna, kritvita molntussar på en djupblå himmel, orörliga som på en barnteckning, efter sådant skulle man omedvetet längta när man vuxit upp och förtrollningen för alltid var bruten. Sedan började varje årstid, liksom livet självt, obönhörligt rusa mot sin egen undergång, för varje år i allt högre fart.

Föräldrarna valde olika sommarställen år från år. Detta år då Göran var sju och hans bror Rikard nio hade de hyrt en stuga djupt inne i de småländska skogarna inte långt från Älmeboda, invid en liten sjö som hette Glåmmen.

Pojkarna hoppade genast ur och började utforska nejden. Mellan stugan och sjön bredde en grässlänt ut sig. Mitt på slänten stod en stor stenbumling som de turades om att klättra upp på. Sedan gick de ner till sjön och fann en uppdragen eka vänd uppochner. Föräldrarna hade köpt flytvästar åt dem så de förstod att de skulle få ge sig ut i båten. En liten brygga guppade fridfullt i den svaga brisen. Längst ut fanns en stege ner i vattnet för den som ville bada. Rikard föreslog att de skulle hämta sina badbyxor och genast ta ett dopp.

Göran, som just lärt sig simma, ville inte ge sig ut där han inte bottnade. Han blev sittande på bryggan och såg på sin bror när han tog sig allt längre ut på den lilla sjön. Vid den motsatta stranden låg en annan liten stuga, också den omgiven av en grässlänt som gick ända ner till vattnet. Snart kom deras mor ut och ropade åt sonen att han inte fick simma så långt. Visserligen hade han flera gånger simmat tusen meter, men även den skickligaste och mest erfarne kunde när som helst få kramp, förklarade hon.

Efter maten bestämde de sig för att undersöka den kringliggande skogen. Bakom stugan löpte en stig rakt in bland träden. Efter lite övertalning gick Göran med på att följa den och se vart den ledde. Någonstans måste den ju föra, sa Rikard som gick främst.

Träden slöt allt tätare upp på deras sidor. Snart fick de börja vika grenarna åt sidan för att kunna ta sig fram. Vid något tillfälle som de inte la märke till tog stigen slut. Runtom dem löpte orörd mossa över stockar och stenar. Trädens grenar var alldeles stilla och tysta. Luften svalkande.
– Rikard, nu går vi tillbaka, sa Göran oroligt. Här finns inget att upptäcka.
– Ok, som du vill, tråkmåns.

Göran brydde sig inte om kommentaren så länge han fick sin vilja igenom. De började gå tillbaka det de antog var samma väg de kommit för att leta upp stigen. De första stegen gick bra då de lämnat spår efter sig i den mjuka mossan. Men efter ett tag tog spåren slut där mossan hunnit resa sig. Med ens hade de ingen aning om varifrån de kommit. Stigen gick inte att hitta. Sakta gick det upp för dem att de gått vilse.

Göran började gråta. Rikard fattade tag om broderns armar och uppmanade honom att se honom i ögonen.
– Det finns inget farligt i skogen och vi har all tid i världen. Om vi bara går i en riktning måste vi komma fram till en väg eller nåt, försäkrade han.
– Men tänk om det hinner bli mörkt, snyftade Göran.
– Det är sommar. Det blir knappast helt mörkt, åtminstone inte nån längre stund.

Lillebror lät sig tröstas en smula. Rikard började gå i den riktning han trodde var vägen tillbaka medan Göran oroligt såg till att hålla sig i närheten. Efter en stund stötte de på en stig som löpte vinkelrätt mot det håll de trodde var det rätta. Det kunde omöjligt vara den stig de kommit på. Skulle de följa den nya stigen och i så fall åt vilket håll? Efter en stunds funderingar bestämde sig Rikard för att ta till höger, den riktning han trodde var mot sjön.

För att lätta upp stämningen började storebror gnola på en melodi. Han valde en låt de båda kunde, ”I natt jag drömde”. Åtskilliga gånger hade de hört Hep Stars sjunga den. Efter ett tag föll Göran in i sången.

Långsamt smalnade stigen av. Denna gång tänkte de inte förlora den ur sikte. Men framför dem glesnade skogen plötsligt, vilket var nog för att locka dem att fortsätta en liten bit till. Snart öppnade sig en liten glänta framför dem. Bin och humlor surrade kring olika sorters blommor som trängdes i solskenet. Några röda tulpaner vittnade om att där en gång bott människor. I andra änden av gläntan låg mycket riktigt en förfallen stuga, ett ruckel med instörtat tak och fönster som hängde på sniskan.

Rikard ville gå fram och undersöka det som en gång varit en människoboning, men Göran tog tag i hans tröja.
– Tänk om det bor en häxa där, viskade han.
– Äh, det finns inga häxor, snäste Rikard. Stanna här då, om du vill.
Men Göran ville hålla sig så nära sin storebror som möjligt och följde honom hack i häl.

Dörren till stugan var öppen, det var bara att gå in. En skarp lukt av ruttet trä och fuktigt murbruk slog emot dem. På ett bord stod en tallrik och en kaffekopp med vidhörande fat bredvid en tom snusdosa. En gulnad tidning bredde ut sina knaggliga blad över en stor del av bordet.
– Den tjugotredje juni 1941, läste Rikard. På första sidan stod en rubrik med stora bokstäver om att Hitler invaderat Sovjetunionen.
– Här har nog ingen bott de senaste trettio åren, mumlade Rikard fascinerat. Undrar varför de gav sig iväg.
– Kom så går vi, sa lillebror misströstande och drog i broderns tröja.

I nästa ögonblick kunde de höra att någon rörde sig därutanför. Båda stelnade till av fasa. Göran slog sina armar kring sin storebror i hopp om att han kunde skydda honom.

Ljuden fortsatte men ingen kom in i stugan. Efter en evighets väntan vågade Rikard titta ut genom ett av de trasiga fönstren. Göran kunde höra honom dra en lättnadens suck.
– Vad var det? undrade han.
– Bara en älg, svarade Rikard och log. När han stack ut huvudet var det tillräckligt för att få djuret att ge sig av.
– Nu är den borta, sa han till sin bror som fortfarande var rädd. Älgar var nog inte att leka med.
– Kom så går vi härifrån, sa Göran vädjande. Rikard tyckte också det var dags att fortsätta. Men innan de gick vek han ihop den gamla tidningen och stoppade den under armen.

Till sin lättnad fann de att stigen fortsatte på andra sidan gläntan. Snart var de uppslukade av den vida skogen igen. De hade säkert gått i en halvtimme då träden ånyo glesnade. Men denna gång var det inte en glänta de kommit till utan till sjön.
– Kom, vi går ner till vattnet och ser ifall vi kan se vår stuga, föreslog Rikard.

När de såg åt vänster fick de syn på stugan. De kände igen den på den stora stenbumlingen som låg mitt på grässlänten. Den låg långt borta. Till och med stenbumlingen var liten och oansenlig. Däremot befann de sig betydligt närmare stugan på andra sidan vattnet som de kunnat skymta när Rikard badat. Även där fanns det människor, att döma av en bil som stod parkerad intill stugväggen.

Göran började gråta igen när han insåg hur långt hemifrån de hamnat. Men Rikard visste på råd. Han skulle simma hela vägen hem och sedan hjälpa fadern sjösätta ekan så att de kunde ro tillbaka och hämta Göran. Lillebror tyckte mycket illa om idén. Han ville inte bli lämnad ensam kvar i den stora skogen. Det krävdes en lång stunds övertalning innan han gick med på det. Innan han gav sig iväg gav Rikard honom den gamla tidningen och sa åt honom att vara rädd om den. Den var säkert värdefull.

Länge stod han och såg efter brodern som försvann allt längre bort utmed strandkanten. Ibland passerade han vassruggar och var då tvungen att simma ut en bit. Men annars höll han sig så nära land som möjligt. Till slut var brodern försvunnen och han fann sig alldeles ensam.

Försiktigt fortsatte han gnola på ”I natt jag drömde” men nu mera tveksamt. Med ens tystnade han. Han hade hört ett ljud bakom sig. Det lät som en gren eller en grov kvist som brutits av. Utan att vända sig om satte han händerna för öronen och fortsatte sjunga så högt han någonsin kunde. Kanske skulle det skrämma iväg trollen eller vad det nu var som rörde sig inne bland träden. Emellanåt reste han sig upp, ställde sig alldeles ovanför strandkanten och spanade åt det håll där sommarstugan låg. Än syntes ingen eka.

Till slut tog han bort händerna från öronen och lystrade ofrivilligt efter ljud. Men luften var alldeles tyst, sånär som på en fågel vars läte han aldrig hört förut. För säkert tionde gången gick han ner till vattenbrynet för att spana efter ekan. Där kom den, ännu liten som en prick, men det var ingen tvekan om att den var där och på väg åt hans håll. Efter en stund fick han för sig att vinka. Brodern vinkade tillbaka från båten. Pappa satt med ryggen åt och var upptagen med att ro.

Han kände att han kunde lösgöra sig från det skruvstäd rädslan hållit honom i. Snart skrapade kölen mot stranden. Utan att bli blöt om fötterna klättrade han ombord över båtens för. Men just som han tog tag i relingen föll tidningen ur armvecket ner i vattnet. Rikard blev rasande och förklarade att den säkert var värd en förmögenhet. Men pappa skakade på huvudet. I ett sådant skick som den varit redan innan den föll i vattnet var den säkert inte värd många ören, förklarade han. Det skulle i alla fall dröja ett par dagar innan Rikard förlät sin bror.

Göran satte sig på den lediga toften. På durken låg en flytväst som pappa sa till honom att genast ta på. När de kommit en bit ut på sjön vände han sig om och såg med en rysning tillbaka på platsen där han suttit och väntat. Ifrån båten verkade skogen så stor och ogenomtränglig. Inte konstigt att de gått vilse.