Det var det främmande hos dig som attraherade mig. Men åren minskade inte olikheterna, utan gjorde dem bara tydligare.

Kärlek räckte inte för dig, du behövde även utmaningar, äventyr. Till slut slocknade även min.

En tid gick vi sida vid sida, jag naken och du i hatt. Jag var för trygg för dig och du för spännande för mig. Du sökte andra men du sökte även mig. Jag såg så tydligt att du inte var den jag drömt om men kunde inte släppa taget.

Vi var inte gjorda för varann men det blev vi. Ingen annan betydde lika mycket och det gjorde oss ännu ensammare.

Jag behöver inte mera känsla, sa jag, utan eftertanke och omsorg. Du vet inte vad du behöver, sa du. Men det dröjde länge innan jag kunde se min egen destruktivitet.

Vi var kamrater och hade ett slags förbund, men det var så mycket vi aldrig kunde dela. Du gjorde aldrig något för att såra mig. Smärtan kom ändå - genom avståndet, de paradoxalt starka banden.

Vi lärde oss aldrig acceptera det ofullständiga. Det blev något vi tvingades leva med, som vår dåliga ekonomi, barnens problem, min pappas död.

Det här är din lott, sade livet. Stunder av närhet, temporära lösningar, oro, glimtar av hopp. Vardagar. En besvikelse som blir en del av själva tillvaron, år som går. Känslan att man lika gärna kunde ha levat ett helt annat liv.

Var det omgivningen, världen som drog oss isär - konventioner, överdrivna förhoppningar? Och varifrån kom kraften som alltid förde oss samman igen?

Vem sa att just vi skulle bli lyckliga? Nätterna var så långa - ensamma eller tillsammans med dig. Vi var kamrater och delade sorgen. Men hur skulle vi, solens barn, kunna nöja oss med det?