Jag var mongo för sjutton årsedan
jagade honom genom korridorer
skrattade genom min tillgjorda fasad
jag tror att jag var kär redan där och då.

Sjutton år senare, möts vi oväntat spontant, igen,
jag försöker gömma mig, två meter, bakom dom,
så kramar de honom, en efter en,
jag tänker att han inte kommer krama mig,
vänder mig bort , börjar sakta gå därifrån,
så ropar han så oväntat, riktat till mig:
- Vill mongot också ha en kram?
Mongot var ökennamnet på mitt femtonåriga jag,
vi kör med det fortfarande, idag
och ja, jag ville ha en kram,
om han bara visste,
hur mycket jag önskade att han aldrig skulle släppa taget om mig.