Korta, enkla dikter, inte ordrika haranger,
lockar nu mitt öra när min blick börjar bli skum.
Ålderstigna strofer, rim och rytmer är min genre
och jag njuter diktens melodi som otium.

Jag är mer beroende av versens ljud och klanger,
än jag är av tankens vaghet och mysterium.
Jag finns inte längre med bland de orangutanger,
som besjunger djuriskhetens fria form och flum.

Denna simpla dikt lär väl bli fri från komplimanger,
men den är min egen sanning från mitt hjärtas rum.
Den är genomskinlig liksom själens transparanger
men vill visa att en enkel dikt är långt ifrån en dum.