Ja, då sitter jag nu inuti det rum,
Som en gång varit min tonårsborg,
Jag tänker på hur rummet är detsamma,
Även om det tapetserats om,

Här har jag sovit tusentals nätter,
Fler historier, tragedier och berättelser,
Jag försöker se den röda tråden,
som '40 dagar och 40 nätter'
Ge mig tråden och dess kärna,
För om den finns någonstans,
Så måste det vara i Övre tjärna.

Igår gick jag de stråken,
Som jag tusen gånger gått förr,
Mark som är helig för En,
Jag tvättar inte skorna,
Ty det ej är den sortens helighet,
som åsyftas för de före detta byborna.

Jag älskar den här staden,
Men jag hatar den likväl,
Jag älskar kamratskapen,
Men inte att säga farväl,

Jag känner mig välsignad,
Jag omfamnar min historia,
Jag flyr inte längre till en trygg inhägnad,
Jag återvänder ej heller med en gloria

Jag vet att oavsett vart jag i denna värd hamnar,
Så är det från Borlänge och Tjärna som jag stammar,
När jag i ett vilset tillstånd,
simmar i okända hav så finns här hamnar,

I dessa hamnar finns famnar,
Som står redo att i huvudet mitt hamra,
Ordet "bror" och "broder",
att jag fortfarande får vara det,
Gör mig ödmjuk efter alla år av livet in vitro,
Tills jag stammar fram; dito!

Famnarna utgörs av armarna som fångar den förliste,
Långa och korta, svarta som vita,
Samt ett helt spektra av allt däremellan,
Sällan sagt, men för att klargöra för alla sossar och filister,
Vi vet alla till vem vi kan lita.


Slita och nita för varje flisa,
Kampen, mot staden, som vi älskar
Men hatar på krita

Jag älskar min stad, oavsett vad den gjort,
Eller kommer att göra, för oss som är sköra,
Mina rötter är här, och de behöver vattnas,
Om resten av växten ska förbli gröna.