Det är nära nu, och du är obarmhärtigt långt borta. I förr. Nästan bara ett litet frö. Alldeles snart.
Essensen av dig, vitsipporna som alltid trotsade den mörkblå himlen, i köket och på alla platser doftar ännu ljuvligare nu, men gråter. Droppar av skrik faller i min hjärna. Av att inte höra dig säga mitt namn. Med skratt, med oro, med kärlek, med allt.
Gå inte! Gå! Hur ska jag orka leva utan att få tröst.
Utan att få blickar och vaser med blommor på min födelsedag. Burna utan det minsta skydd för besvikelse, krav och förväntan. För att det inte behövs.
För att jag är jag.

Kanske finns det en bank av dig därute. Kanske frodas vitsipporna ännu. På ängar, vid vägar. Dansar till musiken på midsommar som du.

Det har blivit föräldrafritt. Du ropar att jag ska röra mig. Du säger gå. Visst klarar du dig.
Men jag kan nästan inte stå.

Ett litet spänne dröjer, håller dig svagt tryckt mot mig och alla mina drömmar.
Ett litet spänne som känner kraften av ditt dunkande adjö.
Ditt hjärta. Mitt.

Du har alltid varit det vackraste jag vet. Nu klädd i det skiraste grått. Håret, huden, rörelserna glänser. Du hittade den finaste tröjan på Nygårdsanna skapad av glödande händer. Den passar dig.

Snälla Mor får jag fara ner i jorden med dig och hoppas att änglar håller sönderjorden borta. För jag vill i ändå inte att ditt skinn ska förgås. Världens tåg är galet.
Jag behöver dig!