Skammen sitter på golvet, en och en halv meter ifrån mig, betraktar mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag smeka den går den undan.
.... Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så blir det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt.

Jag har haft den i närmre trettio år, men jag har aldrig förstått mig på den. När jag ser den kan jag ibland få för mig att en människa helt befriad från skam vore ett avskyvärt bättre väsen.
.... Den kommer in, tittar och får mig att lämna stället. Om det nu är skam det är. Jag vet inte: det ljusa rummet, och detta lilla barn med sina legogubbar, hur jag grips av någonting av hans fråga och så kör vi tillbaka till det förbannade gula huset.

Vi hade pratat om situationen, som S:et står för i STORK, vid träbänken. Och A, hon med de skarpa ögonen, frågade vad jag hade tänkt. Eller känt. Det är lite samma sak känns det som. Tänks det som?
....Förut hade jag förresten inte förstått det här med ögon, det tycktes mig vara en klyscha som bara skrivs. Men i A's ögon har jag svindel. Som orkaner.
....Det var en parantes.

Jag tror att jag kände mig ledsen. Men när jag tänker på vad som hände förstår jag inte mycket. Jo, jag glömmer en sak: en underton. Det finns en outtalad men ständigt närvarande skyldighet hos mig, den att jag gjort livet jobbigt för barnet på grund av att jag inte älskar hans far. Och att den som lämnar är inte någonting värd.
....Naturligtvis absurt.
....Det som hände sen var att skammen tryckte på talförmågan till att erbjuda att vi åker tillbaka. Det var mitt förslag och mitt beslut, enbart för att undkomma skammen. Men först skulle den få oss båda att gråta.
....Och inte vore detta hållbart i längden, som konsekvens.

Responsen hade varit helt fel. T:et står för Tanke och O:et står för Organism, hur den kände. A hade sagt att jag kanske måste stanna i, exponera mig för, dessa. Ledsamheten, oron, skammen. Det var en slags flykt att prata om det jobbiga; att ge efter, gå till nästa rum eller tillochmed åka till nästa hus. Jag insåg det. Jag hade först överfört min skam till nästa människa och sedan tagit med den till nästa bygge. Hade åtminstone inte smort in den med agg och skyldighet, som någon gjorde till mig som barn.
....Vad är det för lösning.
....Som sagt: enklare än så blir det inte. Men vem har sagt att det måste vara enkelt.