I alla dessa år tårarna kmr o dom går vet knappt varför, känns som jag ba står där när ångesten knockar mig som ett tåg.
Nu ligger jag på bår här blek o stel som en likdel kändes som ett liv sen jag va hel, tror de gick fel när jag va liten omringade av vuxna som inte klara spriten. Bråk o osämja e de jag nu har att nämna, när jag lutar mig tillbaka ska tända spliffen o tänka tillbaka remeniss på tiden då när jag va grabb o kuken va fett liten.
Under en lång tid önskade jag smärtan försvann o jag fick frid men har nu vant mig leva mitt liv i en inre strid, alltid med den känslan att ligga i graven bredvid. Som att se sin egen kropp ligga död pga nåt skevt förlopp som att glida förbi o se sig själv somna in i sin sista vilotid.
Ska inte ljuga döden jag har lurat mer än 1 gång bror jag svär haft ganska tur med just de där, borde varit död för länge sen 6 feet deep eller i nån pundarsäng.
Ensamheten tog ensamheten tar fram o tillbaka den lämnar mig fett svag men varje gång jag ger upp nånting i mig vaknar upp o jag studsar direkt upp beredd på allt som en strids tupp.
20 långa år har jag kämpat o fått djupa sår, både ärrad o skärrad livrädd för att våga känna.
Att visa äkta känslor har blivit att gråta helt fuckin ensam i ett nersläckt rum där är enda gången jag känner mig lugn, e de jag som e fett skum felkopplad eller dum. Vet bara inte hur man visar de att blotta känslor fan de kan ju svida bre.
Master of dissguises finns ingen lögn osagd fan vilken falskhet, men sån e jag hellre de än att va svag låta dom ta allt som du vill ha.
Fuck de där finns ingen mening i de lever hellre outcast här breve helt flummig med ögonen på sne.
Hellre helt ensam som gollum med ringen för min känsla kväver dig sakta så man börjar flacka tills man inte har nåt kvar o tåren när du e ensam blir din enda kompis dag för dag.