Det är tyst i mitt rum,
slowmotion, tid står stilla.
Jag vill inte prata, det i sig gör ont,
orkar inte ut,
min dumma själ " gör hål på sig själv"
jag kan tycka att den borde vara förintad snart.
Totalt.
Den borde vara borta för längesedan.

Det är tyst i mitt rum,
slowmotion, tid står stilla,
jag vill hjälpa hela världen. rädda allt och alla,
men vem ska rädda mig?


Framtiden kanske kommer med en dag,
en tid, som aldrig kommer att stanna:
ensamheten, oron, ångesten, den uppgivna smärtan,
också jag någonstans mitt i allt detta,
hoppas otåligt på den!