När kaskelotten sprang mot skrovet
började seglet smattra björneborgarnas mars triumferande.
Vi gick mot både babord och styrbord, och vattnet var ljummet som blod runt Bermudas böljande bränningar.

Det var klart och soligt med svag bris från sydost, där jag låg på en ekbräda med en harpun några musslor och en skvätt Toscansk angostura.

Livet lekte, och jag nynnade förtjust till atlantens aria,
vilket äventyr ödet hade skänkt mig.
Efter nån vecka kom en livbåt drivandes i gryningens dyningar, där 4 man satt i fören ätandes på den 5e.

Vi tittade på varandra utan att säga något innan strömmarna skilde oss åt.
I nöden får man lägga moralen åt sidan, ropade en av dem på portugisiska innan de försvann i horisonten.

Dessa ord etsade sig fast i sinnet, och återkom som en dejavu när jag nu blickade ut mot ett fartyg 7 år senare

Aldrig hade min längtan efter människokött varit större, och moralen hade jag lagt åt sidan för gott.
Att äta eller ätas var min filosofi