Med en dags kort varsel
stod jag i en moské
I ett annat land
lite lätt vilsen och malplacerad

Mängder med obekanta släktingar
och nu, 22 år senare, vuxna kusiner
samlade från världen
För att hedra, sedan gårdagen
en nu
så kallad
bortgången man

Min arabiska är sämre än någonsin
och min tro till Allah har aldrig existerat
det är ingen hemlighet för sällskapet
jag är utan tvekan en solitär med många frågor och påståenden
Jag är ett uppseendeväckande undantag som avvikt ifrån en djupt rotad ström
men idag handlar det om respekten för traditionen och arvet,
snarare än huruvida gris är ätbart eller ej,
perception och ett något mindre
slutet sinne

När imamen vackert sjunger ut tusenåriga gamla budskap
som jag inte alls förstår
hukar jag mig och placerar huvudet mot mattan
jag gör som min sorgmodiga pappa och den egenutnämnde begravningsguiden i adidaströja, som står på varsin sida om mig

Idag finns inga oklarheter, förnekanden eller konflikter
Vi alla vet,
- Priset för att få leva är att betala med sin egen död


När vi har sänkt kistan
är det dags för mig att ta farväl

Jag säger till min pappa
att det är OK
- idag får du vara ledsen, din älskade storebror har dött


Och vi kramas
länge...

Precis som vi gjorde på perrongen, varannan söndag
för si så där, 20 år sedan



Tack/ Din son, - även om vi inte delar samma efternamn