Kärleken från en förälder till ett barn...
I vissa fall kan den vara svår att avkoda
Ibland brister den i sin leverans
eller kanske uteblir helt
Vi vilar vår blick på en hårt sargad gitarr
I väntan på att uppträdandet skall börja
Den fångar vår uppmärksamhet, där den står för sig själv
mitt i strålkastarljuset
När artisten som än en gång lyckas förvandla det väl använda instrumentet till en hel orkester blir jag påmind...
Vi är många som önskar och vill
Men hade resultatet verkligen blivit annorlunda för oss som fortfarande minns drömmen, om vi fick chansen och gav det ett försök till?
Jag minns hur framförallt e-strängen straffade mig med sin signatur genom att klyva sönder mitt lillfinger varje gång jag försökte avancera för snabbt
Jag bytte hellre strängar och köpte nya gitarrer snarare än att lära mig rätt teknik
Min intensitet var svag och ojämn
Jag var begränsad i alla mina försök
Min lägstanivå var låg
Och tänk om det är så enkelt...
Att barnets besvikelse inte bottnar i något djupare än mamman eller pappans bristande färdighet och förmåga.
För att lyckas nå ända fram krävs mer än vilja, disciplin och talang.
Enligt legenden
gör en förälder
allt det den kan.