Vi träffades en sommarkväll allt var
frid och fröjd .
Vi skrattade umgicks och hade kul.
Vi började bygga på något som skulle bli bra.
Känslorna fladdrade ömsom heta, Wow vad
det kändes bra.

Men så en dag osams vi blev .
Vi skällde gapade och skrek .
Det slutade i kaos.
Känslorna svalnade sakta men säkert
nu är det endast minnen kvar.

Hämden, den tysta striden, vem som gjort vad
började sakta ta form.

Vi sitter och tänker på var sitt håll
på både det ena och det andra
och säkert en undran varför blev det så här.


Finns det någon lösning på detta kaos?

Än så länge är det ingen som vet när stridsyxan
för evigt ska grävas ner.

Fy fan vad jag saknar dig.....