Min fitta den är vidrig, på pricken lik en galt,
ett tryne som är skitigt, rött och slibbigt.
Och såsen som den alstrar är besk och sur och salt,
i trosan är det alltid blött och klibbigt.


Jag hatar denna gryngång, mitt svålhål, detta stup,
som aldrig slutar dregla eller svälla.
Jag önskar att jag kunde få spöa fittans djup
och tvingas bära den i en mitella.


Min klitta är en tum lång och full med varigt skorv
och bultar och pulserar som ett hjärta.
Den liknar mest en bratwurst eller en annan korv,
i lilaröda färger, ack så bjärta.


Och blygdläpparna mina – som fläskkotletter två,
de fladdrar som de vore två markiser.
De hänger ner till marken och gör det svårt att gå
och ställer till ett jordskred när jag fiser.

 
Jag ber på bara knän om att få vestibulit!
Jag pallar inte fittans krav och trängtan
att fyllas upp med föremål, hårda som granit,
och uppfylla dess kättjefulla längtan.


Min livmoder, en pannbiff, jag kallar Dödens mor
skall inga sketna ungjävlar få skapa.
För här bedrivs det vare sig älskog eller hor
och galgen min kan embryona skrapa.


Men skulle någon kuk trilla in bland sår och svamp
och smaka på den vaginala fröjden,
blir fittan torr som fnöske, och likstel utav kramp
och lika sträv som sandpappret i slöjden.


Låt mig få sy igen denna varböldslika grav,
då lovar jag att svenska flaggan hissa.
För då så är det slut på all fittsaft och all sav
och jag till sist med arslet mitt får pissa.