Ack, kuk, så hård som murklan och nästan lika lång
hänger du och dinglar mellan benen.
Om jag så är helt naken eller uppklädd i kalsong
förblir du mjuk som mossa där i grenen.
Jag vidrör dig ej längre ens på en toalett,
jag sitter ner och pissar så jag slipper
att hålla dig, ditt äckel, och rikta strålen rätt
när du med ditt skela öga vildsint klipper.
En fingerborg i skinkrock, med ollon rosigt rött,
något vidrigare går det ej att hitta.
Jag önskar att du kvävs i ditt eget unkna kött
och snarast inverteras till en fitta.
Jag medger ytterst skamset: jag både drog och slet
i dig då jag först nådde puberteten;
och när du sedan hostade fram en slemmig smet
så trodde jag att jag förgjort trumpeten.
Men lyckan min blev flyktig, du stod i stram givakt
blott efter några usla små sekunder
och glodde mig i nyllet i all din jävla prakt,
ditt vämjeliga sädesmuskedunder.
Men jag har lärt mig tygla ditt hetsiga humör
med kyskhetsbälte, svordomar och eder.
Min mortel och min piska har klått dig mild och mör,
här hjälper ej bandage och ortopeder.
Nej, du är en marshmallow som saknar stöd och stag:
gravitation är enda dragningskraften
som du har rätt att känna och följa därvidlag
ty annars skall jag krama ur dig saften.
Ja, den saft som kallas blod och som håller dig vid liv
berövar jag dig om du reser raggen.
Så det är bara hålla dig lugn och defensiv
förtöjd vid innanlåret, kära draggen.
Jag vägrar dig få tillträde till ett enda hål:
var röv, var käft, var mus, varenda källa.
Med starka värktabletter, med knark och alkohol
förhindrar jag dig framgångsrikt att svälla.
Jag hyllar impotensen, jag valde den med flit,
det fulaste som finns är erektionen:
En barnarm med ett äpple i sin näve av granit
som kräks i vitt vid ejakulationen.
Du är för mig ett aber, ej värd en jävla spänn,
som passar bäst på botten av latrinen.
Och om du ens på nåder skulle ställa dig igen
så snöper jag dig medelst giljotinen.