Jag greppar tag i ett halmstrå.
Trådar som växer fram till två,
Punkter, med en linje som är svag,
Likt gränsen mellan natt och dag.

Sträcket flätas in i bakgrunden.
Känslan är djup, likt trädstammens avgrund.
Den kan växa och gro i flera år,
Innan stammen, eller psyket ser alla sår.

I skogen kan du gå vilse,
Likt sinnet, som faller, till en dålig idé.
Båda kan leda till mänsklig död.
En hunger utan något bröd.

Du kanske börjar drömma om något sött.
Men då glömde du, att hjärnspöket är fött.
Den kommer jaga dig, i ditt huvud.
Det är dags att parera, med psykets läshuvud.

Hjärnspöket får inget syre, när du erhåller vishet,
Men tro icke, att du kan lita, på din fromhet.
För texterna, är skapt, av mänskliga tolkningar,
Med bilder som har många förklaringar.

Men det är inte bara hjärnspöket som skrämmer.
Vargen som suktar, medan du drömmer.
Om sol, vind och vatten.
För skuggan syns, i den månklara natten.

Du vaknar av ett ryck, du är fortfarande i skogen.
Det var inte bara en dröm, dags att hålla dig trogen.
För det är bara jaget som kan avsluta sig själv.
Så släng inte bort, dig själv, till en smutsig, älv.

Ett vattendrag, som leder, till glömskhet…