det spökar i mig
hjärnan är tom
hjärtat är tomt
en skalfasad finns kvar
av hon jag var
jag vaknar av ljuset
önskar att jag aldrig vaknat
jag insåg det igår
att jag vill inte leva.
jag tänker på dagen jag har framför mig
fylld av ångest
och en oförklarlig sorg
mina grå ögon vill inte se mer
inte en dag till såhär
mina fötter saknar inte längre sandstrand
min hy saknar inte solens strålar

det spökar i mig
hans händer över hela min kropp
min kropp som bara skulle vara min
min mammas besvikna blick
förlåt, mamma

det spökar i mig
krossat glas och högljutt gräl
som inget barn ska uppleva
de tusentals nätter jag gråtit mig till sömns
och vaknat upp likgiltig morgonen därpå
svälten, såren, elden, orden, händerna, blickarna.
det spökar i mig