På många sätt kom vi väl båda ut från samma vilsna stig den dagen vi möttes igen. För mig var det en en tid av förvirring.

Jag visste inte ens jag var ensam förrän du rasade ner i mitt liv. Du med din självklarhet, din sårbarhet, dina ögon. Mot min egen vilja blev jag förälskad i dig. Jag föll för dig, allt det där vet du. Jag vet att du vet. Jag skulle aldrig ha kastat mitt liv över ända om det inte varit så.

Jag var så kär i dig och trodde faktiskt att du skulle kunna bli lycklig med mig. Jag kände mig lycklig igen, jag skrattade igen, du skänkte färg till den trista, elaka världen. Till den meningslösa verkligheten som jag hade tröttnat på.

Så rasade du ner i mitt liv, du som bara de senaste åren lärt dig leva litegrann. Jag älskade det där, jag älskade ditt skratt, dina läppar, dina händer, din värme, ja ditt liv. Jag förälskade mig i dig, inte i en övergång från ett liv till ett annat- utan i dig, utan i just dig. Det var som att vi båda vaknat efter en lång sömn, så stod vi där tillsammans en kväll i oktober. Jag sökte förändring men jag anade inte hur långt jag skulle gå.

(Det du öppnade hos mig, det är ditt, förstår du? Det är inte vad någon annan hade kunnat locka fram, utan det är ditt. Det är en lycka med din stämpel på).

Känslan av oundviklighet var så stark. Min vilja hade ingenting med min kärlek till dig att göra. Min vilja hade ingenting med oss att göra, att vi träffades. Det kändes befriande att vända ryggen åt den där världen tillsammans med dig. Jag fascinerades av din nästan brutala uppriktighet, din närvaro som både gav och tog plats, det vilda i din blick, ditt skratt och din självklarhet.

Jag vet inte om det jag hade att ge dig var så särskilt mycket värt egentligen. Men kärleken följer ju sin egen lag och ibland fick jag glimtar av vad jag kanske betydde för dig. Jag tror att jag betydde något.

Jag hade rest så långt bort från mig själv det bara gick och riskerat så mycket för dig. Så stod du där vid den allra sista gränsstationen, först var du bara som en skugga, men så såg jag att det var du. När jag såg dig, då förstod jag att, ikväll är mitt liv för alltid förändrat och att inget någonsin skulle bli som förr.

Du lät mig inte vila ut där särskilt länge, för du insåg att jag inte alls var framme, att jag inte alls var färdig med mig själv. Du var kanske besviken för du satte en ny biljett i min hand … sa att du inte kunde hjälpa mig upp. Jag blev ensam igen. Du var inte med mig längre, utan sa bara att jag måste göra den här resan själv. Jag var så rädd. Du lämnade mig så plötsligt och gjorde dig onåbar. För min skull. Jag hanterade det dåligt. Jag brände alla skepp, tappade min tråd och orden förlorade sin mening. Jag förstod dig inte då. Det var en ängslig tid. Jag förlorade min syn men skrev ändå, till dig. Du hatade de där suddiga, desperata ropen jag skrev.
Men jag kände mig så jävla ensam.

Jag visste faktiskt inte att jag hade det i mig, att jag kunde bli beräknande, desperat och tappa greppet. Men nu vet jag det, jag ser det som en lärdom. Nu vet du det. Jag vill så gärna säga att det inte var jag, men det var det. För mig är det en sorg och på något sätt känns det som att jag raserade allt med min galenskap. Samtidigt vet jag att det som hände var oundvikligt utifrån var jag befann mig i livet, utifrån att jag redan var i kris. Det var också oundvikligt utifrån dina sår, de mönster du följde och upprepade med mig.

Jag ville aldrig skrämma dig och jag tror inte att du egentligen ville vara så hård mot mig. Jag hade ingen äganderätt på dig (jag försökte ändå med alla dunkla medel få dig att stanna) men du hade kunnat lindra fallet (i stället lät du mig dundra ner i asfalten med huvudet före).

Jag älskade dig verkligen så mycket, jag tror att du vet det. Samtidigt var jag så skör att jag inte på något sätt kunde hantera situationen. Det blev kaos.

En del av mig vill fortfarande träffa dig, för att jag behöver veta att du inte är arg längre. En del av mig behöver höra dig säga att allt är bra nu. Men en annan del av mig tänker att det är bäst det som sker, att vi låter det vara här. Jag lever mitt liv här på mitt sätt, du lever ditt på ditt sätt. Det händer bra saker, det händer dåliga saker. Ibland känner jag mig som en del av alltihop, ibland känner jag mig som ett ufo och det är väl så som livet är och ska vara. Jag försöker hålla mig vid ytan. Du hittar mig kanske igen.

Lova att du inte glömmer bort mig. Lova att du inte glömmer bort hur det var, med min verkliga hand i din. Den verkliga värmen när vi gick där längs gatorna, i oktober.

Din X.