Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En berättelse om en flicka som har NPF diagnos och hur det kan vara att leva med NPF. Skrivet utifrån egna erfarenheter som mamma och som pedagog.


Kalla mig Jossan!

Kalla mig JOSSAN! Annars kan jag bli arg, eller så var det förut i alla fall. Nu har jag tränat mig att inte bli det. Min mamma har sagt att man måste berätta för de man möter, att man inte vill att de ska säga mitt namn, Josefin, som jag egentligen heter. Om de inte vet att jag kan bli arg då, så är det ju ganska svårt för dem att låta bli. Nu när jag träffar nya människor så brukar jag alltid börja med att säga; - kalla mig Jossan!

Många frågar varför det är så?
Ja det har jag bara berättat för min mamma. För att ordet fin finns i mitt namn och det ordet gillar jag faktiskt inte. Jag kommer ihåg hur det började:
Det var när min lillasyster fick en rosa spetsklänning i present när hon fyllde 4 år, då var jag 6 år och jag hatade allt vad som var rosa och spets! Alla sa till henne; - Åhhhh, vad FIIIN!
Näääh tyckte jag och sen minns jag att jag tänkte att mitt namn slutar på fin. Det var då jag bestämde mig att nu var det slut med det! Vill inte vara som en rosa spetsklänning! Det spelade ingen roll hur mycket min mamma och pappa försökte förklara för mig att jag fick jag namnet Josefin, för att när de såg mig första gången, så var jag det finaste de sett! De fick lova att de ändå skulle kalla mig Jossan. Så nu heter jag bara Jossan (utom när min lillasyster retas och säger Josefiiiiin!) Hon vet att jag inte gillar det, så när hon vill retas så funkar det väldigt bra!

Nu var det länge sen jag blev så där ursinnigt arg, som jag kunde bli när någon sa mitt namn Josefin. Den sista gången var faktiskt den värsta gången, för det var så många som såg och hörde mitt utbrott. Det var min första dag i skolan, när jag började 1:an.
Då skulle vi ha upprop och jag hade verkligen sett fram emot att börja skolan.
Fröken Inger hon ropade upp alla barns namn och då det var min tur sa hon,
- Josefin Andersson!
Jag blev så arg att jag inte kunde hejda mig, jag skrek rakt ut;
-Jag heter JOSSAN, fatta det dumma äckliga fröken!
Sen slängde jag omkull min stol, sparkade sopkorgen så den flög i väg in i ett hörn och sprang ut genom klassrummet och smällde igen dörren så hårt att klockan ovanför dörren ramlade ner och gick sönder.

Det var min första dag i skolan, sen ville jag aldrig gå dit igen, det sa jag till mina föräldrar på kvällen när jag skulle gå och lägga mig.
Min mamma som alltid satt hos mig när jag skulle gå och sova, hon brukade masserade mina fötter, för det var jämt så mycket spring i dem, sa hon och springa kan man ju inte göra när man ska sova.
När mina fötter lugnat ner sig, så brukar hon läsa Harry Potter, men denna kväll så pratade vi istället, för jag var så ledsen. Jag kom ihåg hur arg jag blev, hur jobbigt det kändes att bli arg inför alla barn, deras föräldrar och min nya fröken.
Jag ville inte att de skulle få se min arga sida, men jag kunde inte bromsa mig när jag blev så där arg.

Jag har fått hjälp att fixa mina Bromsar!

Nu har jag och mina föräldrar fått träffa en doktor för att få hjälp att fixa mina ”bromsar” (vi kallar det så mina föräldrar och jag, när jag får ett utbrott och inte kan stoppa det)
Jag vill kunna vara i skolan utan att behöva bli så där arg, för mina kompisar har sagt att de blir rädd för mig då och jag blir så trött och ledsen efteråt, jag vill ju inte bråka och få utbrott, men det bara blir så.
Det känns som att det är någon annan som styr min kropp och jag måste bara följa med.
Mina föräldrar har berättat för mig att jag fått något som kallas en diagnos, den förklarar varför jag känner som jag gör och varför jag inte kan kontrollera mitt humör.
Jag har ADHD och autism. Det känns bra att veta att jag inte är dum eller konstig, utan jag behöver extra hjälp och tid ibland.
Min mamma brukar säga att det är som för dem som behöver glasögon för att se eller rullstol för att komma fram, jag behöver lite medicin och ett schema som hjälper mig, så att jag vet vad jag ska göra, när, hur länge och med vem. Jag har även hörselkåpor som jag får använda när jag känner att det blir för mycket ljud som stör mig, så jag inte kan tänka.
Då fungerar jag mycket bättre och jag slipper jobbiga utbrott.

Nu går jag i 2:an och har fått hjälp att fixa mina ”bromsar” så jag slipper krocka med mina kompisar, föräldrar, lilla syster och fröknar. Jag har fått en ”bromsmedicin”, som vi kallar den, den hjälper mig så att jag kan sitta och jobba i klassrummet, att tänka fast det är ljud runt omkring, jag klarar också att någon råkar säga Josefin, fast jag rättar såklart och säger, -kalla mig Jossan!

Jag har också ett schema hemma som hjälper mig att se vad som ska hända under dagen, då behöver jag inte vara lika orolig för vad som ska hända.
Fröken har också satt ett schema på tavlan så att alla vet vad som ska hända under skoldagen, det tycker jag är jättebra och jag är den första som säger om fröken missar något!

Det är också viktigt för mig att veta vad det blir för mat, så både i skolan och hemma finns en matsedel. Man kan säga att om jag vet i förväg vad som ska hända, då funkar det hur bra som helst (för det mesta)
Det som jag fortfarande tycker är jobbigt, är att sluta med en sak och påbörja nästa, fast än jag vet vad jag ska göra så är det nästan omöjligt att sluta med det man håller på med.
Då är det tur att vi har något som heter timstock, den visar hur lång tid det är kvar innan jag ska sluta. Då blir det faktiskt lite spännande och som en slags tävling, ska jag hinna göra den här också innan tiden är slut?!

Det känns så lugnt inne i mig när det fungerar bra, det är inte som tidigare, när jag flera gånger om dagen kände mig som ett åskmoln och inte vill gå till skolan.

Jag tycker om när mina kompisar frågar mig om min ADHD och autism, för då kan jag berätta hur det är att leva med det, att det inte är konstigare än att man har några andra svårigheter, som tex dålig syn eller hörsel eller att man har svårt att röra sig.
Mina kompisar tycker det är roligt när jag berättar och ibland säger någon att de känner någon som har samma sjukdom som jag, då kan jag berätta att det inte är en sjukdom, utan det är min hjärna som behöver lite extra tid för att mogna, så sa min läkare.
Så nu tänker jag att min hjärna är som en frukt som inte riktigt har mognat färdigt.

Det här gillar jag

Det jag gillar allra mest att göra är, bygga lego, samla pengar och då ska de vara mynt för de är tyngre än sedlar och skramlar så bra när man räknar dem, även kapsyler och goggosar är roliga att samla på.
Jag gillar att titta i böcker med pirater, sjörövare och Guinness rekordbok, det tycker jag är spännande.
För mig är det roligare med hårda leksaker, för jag tycker det känns konstigt att ta i mjuka leksaker.

Sen är det förstås ett måste för mig att röra på mig, för jag har ju så mycket spring i mina ben! Då är cykla och springa superbra.
Jag gillar se filmerna om Harry Potter och star wars.
Jag gillar också mina ödlor Timon och Pumba. Det är skäggagamer och de är de sötaste som finns, de är de enda som jag sagt att jag älskar, för det känns inte jobbigt att säga det till dem. Jag tycker de är roliga att titta på och de kan få mig att skratta, för de gör så roliga saker.
Som en gång när de var ute på sommaren, då sprang Timon och fångade en fluga, det såg så roligt ut när han sprang över gräset.

Jag behöver ofta få vara själv på mitt rum, då brukar jag sitta och bygga lego, som mina föräldrar säger, i timmar. Det gör mig så lugn och då känns det som att mina tankar inte far runt lika mycket inne i mitt huvud. Ibland har jag suttit på huk så länge att mina ben ”somnar” det känns jättekonstigt, det sticker i benen och de vill inte lyda mig när jag ska röra på dem.

När jag blir stor vill jag jobba på Legoland, det är ju så roligt att bygga lego!
Vi har varit där och det var jättehäftigt att se alla byggen. Jag skulle nog alltid ha ben som bubblig sockerdricka om jag skulle jobba där!

Mina kompisar kommer ofta förbi och plingar på dörren och frågar om jag vill komma ut och leka, ibland säger jag nej eftersom jag behöver vara själv.
Men ofta går jag ut och då leker vi kurragömma, cyklar eller spionerar på någons föräldrar.

Det här gillar jag inte

Jag har många saker som jag INTE gillar och det är både ord som;
-Fin, förlåt, tack, hej, hej då, god morgon, god natt, älskar dig och att säga JA, för det är lättare att säga NEJ om man inte riktigt vet vad man säger JA till.
Det är så starka ord och de känns så jobbigt att säga dem.
Vi brukar träna på dem hemma, för mina föräldrar säger att det är bra att kunna använda sig av dem sen, särskilt när man blir vuxen, det är artigt säger de.
Det går ganska bra att säga dem hemma, för de gör inget om jag glömmer eller inte klarar att säga dem, de vet hur jag känner.

Jag gillar inte heller kläder som sitter för hårt på kroppen, de ska sitta löst och måste vara mjuka.
Det är det enda som jag vill ska vara mjukt, förutom sängen då.

Jag gillar inte att åka och hälsa på mina föräldrars vänner, för då ska de sitta och prata och äta eller dricka kaffe i evigheter! Så nu har jag börjat ta med mig min timstock och ställer in tid för när de ska sluta prata och åka hem, för de blir aldrig klar annars.
Jag gillar inte heller att maten är blandad, usch hur kan man blanda maten?
Man vill väl se vad det är man äter!
Det är bra att vi får ta maten själv, för då kan jag lägga den på tallriken som jag vill att den ska ligga. Jag vill äta maten i en viss ordning. Först potatisen, sen köttbullarna. Efter det kan man dricka och då är det vatten som gäller!

Jag gillar inte heller att måsta vänta, det är jättejobbigt när någon säger att du får vänta.
Först förstod jag inte vad de menade, du får vänta, okej, men jag vill inte vänta!
Det var ingen som riktigt förstod vad jag menade när jag sa så. De sa att jo du får faktiskt vänta på din tur?! Nu förstår jag att när någon säger så, då måste jag vänta, fast det är jobbigt. Det är jobbigt när jag inte förstår vad det är ni vuxna vill säga, ni säger ibland så konstiga saker. Som en gång då sa min mamma att hon haft så bråttom till ett möte med skolan, att hon hoppade över lunchen. Jag tänkte hur kan det gå snabbare att hoppa över den? Det är väl bättre att bara gå förbi?
Då förklarade mamma att det är ett talesätt, ett sätt att uttrycka att det var extra bråttom, jag tycker ändå att det är ett ganska korkat sätt att uttrycka att man har bråttom!
Varför inte bara säga jag hade så bråttom att jag fick åka utan att äta min mat. Det är lättare att förstå. Så jag gillar inte när ni vuxna pratar på ett konstigt sätt.

Jag bet rektor Lars

Innan jag fick min ”bromsmedicin” och schema som hjälper mig att klara dagen och inte bli ursinnig och börja slåss och bråka när det inte blev som jag tänkt mig, så var det jättejobbigt.
Som en gång då jag vägrade att vara i klassrummet, jag ville vara ifred, så jag gick ut från klassrummet och satte mig under ett bord i ett rum bredvid.
Det tyckte fröken inte var så bra, för då vill ju de andra barnen kanske också gå iväg och sätta sig någon annanstans. Fröken försökte få mig att komma tillbaka, men det gick inte, så hon skickade en klasskompis att hämta rektorn.
Rektor Lars kom in och satte sig på huk och sa att det vore bra om jag kom ut och satte mig på min plats. Men det ville jag ju inte!
Då kröp rektorn in under bordet för att hämta mig, men det skulle han inte ha gjort, för jag ville vara ifred, så jag bet han i handen, inte jättehårt, men han gillade inte att jag bet honom, han blev ganska arg och sa att han måste ringa hem till mina föräldrar.


Den kvällen var jag jätteledsen och ville inte gå till skolan igen!
Min mamma sa att hon förstod att jag ville vara ifred, men att det var tokigt att jag bet rektorn i handen. Jag sa att jag inte ville det men att han inte lyssnade.
Då frågade mamma vad jag sa till fröken och rektorn när jag satt under bordet, jag tänkte en stund och sa NEJ! För jag sa NEJ flera gånger, när de sa att jag skulle komma tillbaka till klassrummet.

Okej sa mamma, då kan det vara så att de inte förstod vad du menade när du sa nej, nästa gång du behöver vara själv, så säg det till fröken att du måste gå och sätta dig själv en stund för att du är trött. Jag ska prata med fröken och förklara hur du känner dig ibland och att du kan bli väldigt trött av ljud och av att koncentrera dig.
Kanske skulle det funka bättre om du tar med dig hörselkåpor till skolan, vad tror du om det?
Det tyckte jag var en bra ide, jag har ett par supercoola hörselkåpor som jag brukar sätta på mig för att inte bli störd när vi har främmande och de sitter och babblar och skrattar och jag vill ha lugn och ro.
Mamma pratade med fröken och förklarade att ibland behöver jag få en stund själv, för att vila min hjärna, kanske gå och sätta mig med en bok en stund. Det funkar jättebra med mina hörselkåpor, de gör att det blir lugnare inne i mitt huvud och då orkar jag tänka bättre.
När jag blir trött orkar jag inte tänka om det är en massa ljud runt omkring som stör, det kan vara en dörr som gnisslar, någon som små pratar, en stol som skrapar mot golvet.
Jag kan få ont i huvudet även av ljud som ingen annan tycker är jobbiga, det är för att jag är ljudkänslig.

Kläder är jobbiga ibland

Jag är super noga med mina kläder, vilka kläder jag ska ha på mig och hur de ska sitta.
Därför kan det ta länge för mig att få på mina kläder, särskilt om jag ska till skolan, då är det extra jobbigt. Jag är så trött under skolveckorna.

Det är viktigt att jag lägger fram mina kläder själv som jag ska ha på mig nästa morgon, för ingen annan vet ju vilka kläder som jag vill ha på mig.
Tidigare var det min mamma som la fram mina kläder, fast det blev fel för mig och då blev jag arg. Då tyckte min mamma att det var bättre att jag gjorde det själv, så hon gjorde ett klädschema åt mig för att jag skulle komma ihåg vilka kläder som jag måste ta fram;
-Tröja
-Byxor
-Strumpor
och om det var kallt även tjocktröja eller fleecejacka.
Sen var det ytterkläderna!

Jag gillar inte att ta på flera kläder på varann, det blir tjockt och obehagligt, det kliar och sticks och då kan man inte komma åt att klia sig!!!
Det är ofta jag har jobbigt när ytterkläderna ska på.
Täckbyxorna gjorde så att mina byxor korvade upp sig till knäna och jag blev arg och skrek. Sen var det jackan som skulle på och det var ju lika jobbigt, för nu korvade tröjan upp sig långt upp på armarna.
Jag förstår inte hur någon kan orka att ta på sig kläder utan att bli arg.
Nu har jag äntligen fått en ny och fin overall, blå och svart och den är stor och rymlig.

Min lillasyster Karin

Min lillasyster Karin, hon är ganska söt, fast hon kan också vara väldigt jobbig.
När jag vill vara ifred och bygga lego, då vill hon sitta med mig och bygga, men det vill jag inte för jag gillar att vara själv när jag bygger.

Ibland leker vi sjörövare, tillsammans, då använder vi alla täcken och kuddar som finns och bygger skepp. Eller så bygger vi en koja som vi använder som ett hemligt ställe när vi spionerar på våra föräldrar och deras gäster.
För det mesta så är vi sams, men ibland blir vi osams och börjar skrika och slåss.
Då blir det ofta jag som får höra att du som är äldre får sluta först, det tycker jag är orättvist, för det kanske var Karin som började!
Jag skulle aldrig låta någon annan vara dum mot min lillasyster, jag skyddar henne om någon bråkar med Karin. Det vet hon, så ibland har hon sagt till några av sina kompisar på förskolan, att om ni bråkar med mig, då kommer jag att säga det till Jossan!
Jag tror att Karin har skrämt de andra barnen för mig, eller så har de sett hur arg jag kan bli?!

Min pappa kung

Min pappa är min pappa kung, som jag kallar han. Det var nog sen jag såg Pippi Långstrump, hennes pappa var ju kung och mycket borta. Det är min pappa också, han är ofta borta i jobb. Så det är oftast mamma, jag och Karin som är hemma.
Jag tycker det är jätteroligt att vara med min pappa, han är väldigt bestämd, men också väldigt snäll.

Som förra sommaren när pappa och mamma tyckte att jag behövde lära mig simma, eftersom jag inte ville simma med skolan, så fick jag göra det på sommaren med min pappa. Jag tyckte det var jättejobbigt, men jag fick ett löfte av pappa, att när jag lärt mig simma, så skulle vi gå och köpa ett Star wars tv spel.

Innan sommaren var slut så kunde jag simma och nu simmar jag till och med bättre än min pappa!
Jag brukar simma förbi han och klappa han på huvudet och säga; -Simma fortare gubbe!
Det tycker jag är jätteroligt, för min pappa brukar alltid höja knytnäven och säga;
Hörde du du!! och så gör han till rösten, så han låter lite arg, det gör vi när vi busar och det är nästan det roligaste som finns!

Varför jag inte ville simma med skolan, det är därför det blir så jobbiga ljud inne i simhallen, det ekar väldigt mycket.
Jag gillar heller inte att klä av mig naken inför alla.
Det löste mamma genom att hyra en hytt som man kan gå in i och byta om.
Sen är det jag som bestämmer när jag tycker det blir för jobbigt med alla ljud och då åker vi hem.

Min skolmamma

Jag har en hjälp fröken som heter Märta, hon hjälper mig när det är jobbigt, hon är som min extra mamma. Det är skönt att ha en som förstår och som hjälper mig när det går tungt.
Hon började jobba med mig i 1:an, det var då det var jobbigast för mig.
Hon var med mig när det var jobbigt och hon frågade mig vad jag ville att hon skulle hjälpa mig med. Jag sa att rasterna var jobbiga och röriga, att jag var jättetrött och skulle behöva vila istället för att gå ut.
Då pratade hon med min klassfröken och förklarade hur jag kände, så nu får jag stanna i klassrummet och ligga på soffan, ibland somnar jag och ibland ligger jag och tittar i en bok. Det känns jättebra att få vara själv en stund.
Sen hjälpte hon mig också med skoljobbet, jag tyckte det var svårt och jobbigt ibland att läsa och skriva.
Då sa hon att hon kunde vara min sekreterare och jag fick säga vad hon skulle skriva.
Hon läste för mig när hon såg att jag var för trött för att orka jobba.
Då gick vi till ett litet rum bredvid klassrummet, så läste hon Harry Potter, som jag valt.
Hon säger att hon kan se på mig när det går tungt, jag drar ihop mina ögonbryn och om hon inte kommer och hjälper mig då, då är det försent, då knycklar jag ihop mitt skoljobb och går ut från klassrummet.
Det händer inte så ofta nu, men vissa dagar är det jobbigare och har morgonen varit jobbig eller har jag sovit dåligt, då kan det lätt bli tokigt.
Då känns det bra att hon ser på mig att jag behöver hjälp eller en paus, utan att jag behöver säga det. Det är som att hon kan läsa mina tankar.

Idag så kan Märta även hjälpa andra, för nu behöver jag bara veta att hon finns där, eftersom jag kan jobba mycket själv nu.
Jag har också blivit bra på att hjälpa andra, jag ser vilka som har det lika jobbigt som mig.
Så Märta säger att det är bra att jag kan hjälpa de andra barnen i klassen, att man lär sig mycket genom att förklara för någon hur man ska göra en uppgift.

Min kusin är min kontaktfamilj

Jag har en kusin som är 23 år och heter Anna, hon bor tillsammans med en kille som heter Oskar. Dit åker jag 1 helg i månaden. Det är för att min mamma och pappa ska kunna göra sånt som jag inte gillar, tex åka och hälsa på vänner och babbla i timmar.
Det tycker jag är jättebra, för då slipper jag följa med.
Hos min Kusin Anna och hennes kille Oskar, så gör vi bara sånt som jag gillar, vi bygger lego, ser film, spelar tv spel, cyklar eller åker snowboard.
Vi tar det lugnt och behöver inte passa tider.

Ibland bakar vi chokladbollar som jag sen får ta hem och bjuda på.
Jag har lärt mig hur man ska göra chokladbollar när jag varit där, så jag brukar baka själv när jag är hemma, det kan bli lite stökigt i köket.
Min mamma brukar säga att det inte är svårt att hitta mig efter att jag bakat chokladbollar, det är bara att följa spåren av pärlsocker hela vägen till mitt rum!

Det är svårt att göra sånt man aldrig provat förut

Jag tycker det är jättesvårt att göra något som jag inte provat förut, jag vill inte vara med på gympan om jag inte testat det tidigare.
Jag måste veta innan att jag kan, annars blir det för jobbigt.
Mamma säger att jag är en lyckans ost, som kan stå på sidan och titta på och lära mig, för många måste träna och träna. För mig är det oftast så att jag står och ser på, sen kan jag hur man ska göra.
Som i skolan när det ibland var brännboll, jag hade aldrig spelat det förut, men jag var nyfiken och ville se på. Min hjälpfröken Märta som jobbar med mig (jag kallar henne för skolmamma) hon stod bredvid och förklarade reglerna för mig.
Nästa gång det var brännboll, då var jag med och slog så långt att jag varvade, sen gjorde jag om det flera gånger. Nu tycker jag verkligen om att spela brännboll!

En gång var jag med mamma på stan och vi gick på en sportaffär, för att titta på mössa och vantar till mig.
Då hittar jag en snowboard utrustning som så jag väldigt gärna ville ha.
Mamma ringde till pappa för att rådfråga han och han tyckte att eftersom det var första gången du bad att få börja med någon sportaktivitet, (i vanliga fall sa jag NEJ!) så skulle vi köpa den.
Jag var så lycklig att jag bar min ”bräda” till bilen.
Sen ville jag till slalombacken samma kväll.
Där stod jag och tittade på de som åkte och sen fick min pappa dra mig upp en bit och jag åkte ner till mamma och Karin. Jag ramlade inte många gånger, utan lärde mig nästan på en gång hur man skulle svänga med den.

Jag behöver en belöning ibland för att göra det som är extra jobbigt särskilt när det är första gången

Jag tycker det är jobbigt att duscha, borsta tänderna, tvätta händerna, avbryta en aktivitet, komma och sätta mig vid bordet och äta med familjen, åka på resa om jag inte vet hur lång tid det tar och hur det ser ut dit vi ska, följa med familjen och hälsa på deras kompisar, kliva upp på morgonen då jag ska till skolan och göra något som jag aldrig gjort förut.

Särskilt jobbigt har varit att åka till doktor och tandläkare. Då jag skulle till tandläkaren så fick de visa och berätta vad de skulle göra, jag fick också prova sitta i stolen, spola med vattenkranen och lyssna på hur borren låter.
Sen fick jag komma tillbaka en annan gång för att visa mina tänder.
Jag fick hål i några tänder, som de var tvungna att laga. Det blev för jobbigt för mig!
De sa då till mig och mina föräldrar att det fanns en medicin som de kallade batmandryck, den gjorde så att jag blev avslappnad och vågade sätta mig i stolen.
Mina föräldrar sa att det inte var något man kunde göra alltid, utan att vi måste träna tillsammans, så att jag klarar av att gå till tandläkaren utan att behöva batmandrycken.

Jag fick ge exempel på vad jag ville ha i belöning när jag klarade av att gå utan medicinen. ?Nu har jag tränat och jag kan gå till tandläkaren, utan medicin!
Jag valde att få pokemonkort som belöning eftersom jag samlar på dem.

De andra sakerna som är jobbiga, de tränar vi på hela tiden, ibland går det hur bra som helst och jag klarar tex av att stänga av datorn för att komma och äta utan att någon säger åt mig, men vissa dagar så är det fortfarande jättejobbigt.

Jag blir glad när de ger mig beröm och säger att jag ska vara stolt över den jag är och att min ADHD faktiskt kan vara till hjälp många gånger.
För när jag vill något då ser jag till att det blir av och då känns det som att jag kan klara allt!
Ibland så tror jag att jag är sämre än andra och tycker att jag är annorlunda, då brukar mina föräldrar peppa mig och säga att de är stolt över mig och att de älskar mig för den jag är.









Slutord

Detta är en sann berättelse kring hur det var att vara mamma till ett barn med särskilda behov, hur otroligt lärorikt det var, hur mycket man lärde sig av sitt barn. Det är också inslag av mina erfarenheter av att ha mött många barn och vuxna med olika svårigheter, både i mina tidigare och nuvarande yrke. (Dessa individer har också en mängd med färdigheter, det är viktigt att komma ihåg att de är dessa som man måste fokusera på och uppmuntra till)

Min förhoppning är att sprida hopp och framtidstro i de stunder när det kan kännas extra tungt att vara förälder.

Men också till alla små och stora fina värdefulla barn som tycker att det känns tungt, som känner misslyckanden, ni är så värdefulla och ni kommer uträtta massor med viktiga saker i era liv, det måste bara få ta lite tid att komma dit! Så ge inte upp!
Jag tror på er och vet att ni kommer lyckas med det ni vill!

/Anneli Eriksson




Fri vers (Fri form) av annelie eriksson VIP
Läst 96 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-10-01 06:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

annelie eriksson VIP