Sitter och tar igen mig på en bänk
i den sköna parkliknande kyrkogården

stora trygga mäktiga träd ramar in
synen av gamla vackra gravstenar
fulla av patina

plötslig upptäckt i luften längre fram
fylld med mjukt dalande gula runda löv
som de voro släppta från himlen
för att sakta men säkert finna sin egen väg ner...

Fylls förundrad av en magisk känsla
vördnad och tacksamhet