Vi satt i gräset som började bli fuktigt i takt med att morgonen kröp närmre. Daggen gjorde så att fingertopparna blev fuktiga och gjorde så att gräset doftade sommar. Det börjar alltid med ytliga konversationer om vad du gjorde förra veckan och hur det går i skolan och om din nya tröja. Och jag älskar det. Jag vill lyssna på och ta in vartenda ord du delar med dig av till mig. Vill komma ihåg alla delar av dig. Önskar jag kunde fotografera ögonblicken. När du börjar le fast du inte vill. När du vänder dig om med tårarna brännandes bakom ögonlocken. För så blir det alltid till slut. Vi kommer in på det djupa, det äkta. Att du vill dela det med mig trots vad jag gjort mot dig känns otroligt stort. Men när du inte vill visa dig svag avviker blicken och lämnar mig kvar i skuld. Även om du inte ser in i mina ögon känner jag din smärta. Låt mig känna den med dig, låt mig bära den åt dig.

De säger att man inte ska leta efter lycka på samma ställe man förlorade den, men hur är det möjligt? Saker förändras. Du har förändrats, och jag har förändrats. Kanske växte vi ihop igen, eller så dras vi alltid samman av ödet för att vi behöver varandra på ett eller annat sätt. Vi kanske båda behöver bekräftelsen av det ytliga flirtandet, men mest av allt vetskapen om att den andra alltid finns där. Även om vi inte pratat på veckor eller haft ett argument så finns vi alltid där för varandra.. Bara ett samtal eller en tiominuterspromenad bort. För en och en halv månad sen stod du i min hall och var min. För en och en halv månad sen låg jag i din famn och var din. Nu sitter vi i gräset och är ensamma tillsammans. Fan
Det skulle inte bli såhär.