jag känner mig iakttagen men obekvämt bekväm
kan en byggnad stirra rakt in i ens själ?
kan en tegelvägg någonsin vara mjuk?
är träden lika höga om jag sätter mig på huk?

om en solstråle kastas och mitt huvud fångar
flyr strålen då direkt eller dör den långsamt?
jag når inte vattenytan förutom när jag blundar
för allt jag någonsin sett har redan sjunkit undan

rött bleck kanske passar mig bättre än det låter
jag blöder ändå ganska mycket mer än jag gråter
allt som blir kvar är gult gräs och fula lår
det är så uppenbart att inte ens skuggorna förstår

allt i hela världen vill bara stå stilla
så varför i hela världen ska jag då springa?
alla lögner är någonstans sanna
hej jag heter ångest och jag har Hanna