psykologen är ful och allt hon säger känns oviktigt. du ska få hjälp att må bättre lät det. vilken bra hjälp! ett femtiominutersmöte varannan vecka där jag blir intervjuad om vilka lektioner jag tycker är roliga. läkare, som skriver ut vita piller i burkar som gör en självmordsbenägen i månader och sedan känslomässigt avtrubbad. psykiatriker som vill hitta ett fel, en diagnos, stämpla mig med något som går att bota. studievägledare som inte kan sitt jobb, oförstående kuratorer som enbart skänker mig en åh det är så synd om dig-blick. lärare som säger ryck upp dig, gör ditt bästa. en mamma som försöker och en pappa som aldrig försökt.

du kan inte ta bort mitt onda, ingen kan det. ingen kan ens begripa hur ont det gör. det finns inga ord, det går inte att beskriva. jag blir arg när jag tvingas uttala orden ”jag mår dåligt”. de räcker inte till. när du frågar mig som vän, lärare, mamma eller bekant hur jag mår efter allt vill jag inte svara ”jag mår dåligt”. jag vill svara att vet du, vet du hur dåligt jag mår? jag gråter nätterna i ända när jag är ensam, jag gråter så mycket att jag inte kan andas. jag låter andra använda mig till vad än de vill, så jag kan duga till något. jag tar droger varje dag för att jag inte orkar känna och jag har inte ens försökt sluta. jag vill skrika, jag vill ta tag i er och se er djupt in i ögonen och säga att jag vill dö. men det gör jag inte. jag ger er en likgiltig blick och säger att dagen var okej. helt okej faktiskt.

så vad innebär det här? man kan inte ta bort känslor. jag kommer få känna såhär för resten av hela mitt jävla liv, och det enda ni kan göra är att säga åt mig att andas i en fyrkant när jag får ångest. ni alla är så fruktansvärt dumma i huvudet. ni tror det blir bättre, men det blir inte bättre. det har aldrig blivit bättre och det kommer aldrig att bli bättre. jag kommer att få leva såhär, och jag kan inte acceptera det.