Du var våren. Regnet, solen, vinden, snöblasket på trottoaren. De första värmande strålarna mot ansiktet som får de första fräknarna under ögonen att titta fram.
Ett yrväder, en flyttfågel som kommer och går. Vädret som aldrig bestämmer sig. Flyger fram med en frihet som ingen ifrågasätter, med änglafnitter, en rödlätt nästipp och tindrande, gnistrande ögon.

Du var sommaren. Havsbrisen i den persikorosa solnedgången, den sammetslena huden och långa nätter. Cykelturer på grusvägar i skymningen. För varma täcken och öppna fönster. Juniregnen som får gräset i dikeskanterna att froda i prakt.
Du var klöverblommorna och jasmindoften om kvällen. Det jag aldrig ville skulle få ett slut.

Du var hösten. Regn som smattrar mot fönstret, temperaturkontraster och söderte. Händer som länkas samman, dina rutiga kostymbyxor och cigarettrök i septemberdimman. Nariga läppar och kalla fingertoppar som håller om, håller kvar. Du var kyliga oktobermornar, väntandes på bussen medan solen letade sig upp bortom horisonten. Du var tårarna på natten.

Du var vintern. Fjuniga, frusna kinder i minusgraderna. Min hand i din ficka.
Kaffet i väntan på försenade tåg, ruset i kroppen efter. Du var dansen istället för orden, ångande andetag ut i luften.
Slutet på tiden, början på allt.