Pianopraktikantens trolska ackordcirklar får Novembla att svänga sitt ändlösa, mörkbrungredelina hår, medan hon svävar skönt fram längs Café Z mot hans eminent kontrollerade instrument.

- Vem är du?!  Jag menar, du var väl aldrig med någon av våra grupper neri pyramidsalen? undrar Adrian plötsligt nervöst och gör en kort paus i studierna.

- Novembla har Ni här! En fot i Estland och en fot i Skottland, trettionio år, har en vuxen son, dansar foxtrot, hellre än svamp plockar jag med laboratorierör, men oerhört intresserad av klassisk biologi!

- Säger Ni det? Fascinerande blandning! Tja, Adrian Narveberg här, född i Trondheim, pluggat i Prag och Wien, inga ungar, gott om guldfiskar, äger ett par av Elton Johns glasögon, är väl äldre än jag ser ut, har även en arkitektur-historisk sida.

- Ser man på... Vill Adrian vara så god å smaka av min björnbärslikör?! Såg till att få den spetsad med whiskey plus en skiva persika. Eller föredrar Ni Chopin-preludier? Månne glad i Grieg? 

- Nja, jag har alla tänkbara plattor. Trodde bara man serverade kaffe och kanelbullar häruppe... 

Novembla har redan tagit plats bredvid barpianisten på hans skinnpall, och fått känna på tangenterna som tycks gjorda av glasmosaik. Nu blandar hon friskt ur Piano Man och Rocket Man, med viss hjälp av Adrians fingrar, nästan så att Magister Arthur börjar rotera och sväva en gång till.

De groteskt mysiga tonartsbytena drunknar dock i sorlet från hela kultur-arkeologiska studiegruppen på Café Z, ty snart har alla tolv lärjungarna lyckats lämna sin pyramidala lektionssal, för att uppgå i denna kubformade fikarymd.

- De har fanimig byggt cafét av fyra olika kuber! konstaterar Claes-Thomas Träslöjd och slår sig tungt ned i den kub-sektion som är skyltad med JORD.

- Mon Dieu, det svårt blir virka maskor på kubistisk vis, svår för trådarna hålla konst?! inflikar Veronique och sätter sig igen vid hantverkaren.

Hemmahörig i deras grupp är också September, men hen tycks fullt sysselsatt med att spana in konversationen mellan sin älskade vän Vittorio och den precis avmaskerade agenten Xantippa.

Expediten bakom bakelsediskens glasmonter visar sig för övrigt vara en robot [även kallad hubot]. Det upptäcker Veronique efter att ha frågat fyra gånger hur vacker expediten tycker hennes virkning är, och fått vitt skilda svar hela tiden. Människomaskinen är tydligen programmerad att variera sig.

Avbryts gör Adrian Narveberg med sin plinkande partner, av lagkaptén för grupp ELD som kommer för att hämta Novembla den nya eleven. Hugos bossiga pondus övergår tvärt i kallsvettig panikångest, när han råkar kasta ett öga genom den trånga fönstergluggens giftgröna glas.

- Himlar och pannkakor, det måtte va hundra meter ner till grottgrunden!?! hoar Hugo likt en flygrädd uggla.

- Näppeligen, nu hallucinerar du! invänder Novembla. Hissen tog tre sekunder inklusive timglashålet ett halvt ögonaböj att transformera oss genom.

- Likt förbaskat skulle det gå att lasta åtskilliga timmerstockar i schaktet. Tro mitt ögonmått! fastslår Claes-Thomas Träslöjd som ser sig tvungen kliva bort till det flummiga sällskapet.

- Hur många timmar skulle inte då ta det att virka dinosauriens haklapp för hela avgrund ned?! frågar sig Veronique och blickar nyfiket genom en glugg i serveringens tredje ände.

- En annan är förstås försedd med Sveriges längsta tumstock i bakfickan. Så låt oss testmäta! Sagt och gjort vecklar slöjdaren ut sitt redskap, sedan han först borrat ett snyggt hål i glasrutan.

Hela schaktet kan vagt urskiljas av små skimrande dioder, eller om det är målade fläckar av självlysande färg?

Lilla Zanna och gamla Agnes sitter med tredje trenchcoaten Zebra i ett mosaik-glänsande VATTEN-hörn som de funnit även häruppe i den stimmiga fikarymden. Sällsamt tyst försjunkna i varsin variant av konstnärlig kurslitteratur...

Processen dröjer naturligtvis.

- Sålänge går jag och uppsöker damernas piss-sköna spegelpalats, suckar Novembla högt. Var håller den hus förresten, den fittiga toaletten?!?

- Bakom espresso-maskinen precis, mademoiselle! ropar Veronique. Vill du jag kan fixa en till croissant de chocolat under tid till dig?!

- Och jag behöver en lugnande tidning att bläddra i... försöker Hugo beställa.

- Skolan kan dessvärre ej handhålla nyhetsmagasin, icke ens kurskataloger funkar, förklarar Agent Ypsilon utan minsta tröst i rösten.

- Varför då egentligen? hörs en retorisk fråga från Lillhatten Zebra som befarar att Ypsilons psykologiska förmåga skiljer sig radikalt åt från de ordinära kursdeltagarnas genomsnitt.

- Vi får inte låta oss distraheras, menar mellanhatten. Ni måste bli maximalt fokuserade på era uppgifter inom kompletterande ämnen.

- Precis ungefär så, blott kurslitteratur gäller!?! nickar och skakar Magister Zetterström på rymdhjälmen. Emellertid har jag i nödfallslådan nedstoppat utvalda nummer av KirunaKuriren. Visserligen en smula begagnade nyheter - minns ej hur många från förra sekelskiftet eller senaste - men håll tillgodo Hugo!

Novembla tycks ha somnat inne på WC, och hinner inte tillbaks till den giftgröna fönstergluggen förrän mätresultatet står klart.

- Nåja, bara 9.100 cm, avläser Claes-Thomas till sist, så gott som hundra meter i varje fall.

- Oh my God! utbrister September, och funderar en stund på att släppa ned sin kära sten i det svindlande djupet... men kommer åter till sans vid insikten att Herr Ottobre faktiskt hållit den blonda agenten på samma intellektuella distans som vilken av deltagarna somhelst.

- Grunnade just på varför de saknar vanliga vinduer... förlåt, menar fönster, korrigerar Adrian sig.... alltså varför här ingen utsikt finns mot vare sig gator eller fjäll?!?

- Så har det förhållit sig ända sen vi trädde in i cylinder-tunneln på förmiddagen av denna vackra afton. De enda vinduer som existerar har blott ytterligare bergväggar eller museala föremål att visa, bekräftar Vittorio som hört alltsammans bortifrån LUFT-bordet, trots att han har konverserat för glatta livet med inte bara en utan två detektiver samtidigt.

Också Agent Xantippa har trippat bort till toaletten, med sin ofantliga hatt kvarglömd bland cappuccino-spill och clementinskal. Hennes kompanjon Ypsilon passar på att prova storhatten ovanpå sin mellanhatt. Den allvarlige detektiven döljer sitt skeva skratt över tilltaget, som han faktiskt aldrig kommit på att testa under hela karriären. Då händer något mycket besynnerligt, som knappast någon annan än Xantippa eller på sin höjd Zetterström kunnat förutse...