Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Om ett leende

En söndag med kvällen på väg i fånget
på något sätt förlorar man, vinner man.

Vemodigt ser jag ett leende,
det är mitt eget.
Ser in i mig själv.

Ögonens rörelser. Stilla,
så far de runt globerna.
Munnen, om den är ett streck,
envis, öppen och mottaglig.

Speglingar av livsnerver,
ens livsvärldar inträffar och utträder.
Ens kropp är ett fartyg.
Omvärlden är vågorna.

Så ser jag in i mitt inre..
Blundar en stund för mig själv.

Inte krystat, däremot en skärva av ruin
med lämningar fylla livet i ett fat
med direkt och social mångfald.

Nära och förmedlande

Spegling in i sig själv, sa jag.
Vad ser jag nu?

En förlorad helhet, ett leende som fastnar.

Vem är Dominique?

Dominique undrar förstås vad jag pratar om
Han börjar skratta. Jag hör hånet i hans röst
och hans kroppsliga handrörelser.

>>Vem är du egentligen?>>
>>Vet inte. Janus. Min Anima är Medea.
Jag ser till att Medea inte gör något ont
i hennes nästa liv. Att mitt hår nu står åt alla
håll gör mig ingenting. Gör det dig något?>>

>>Nej.>>

>>Inte heller retsina denna romantiska kvällning?>>

>>Drick du med måtta. Två små glas räcker väl.>>

>>Självfallet. Jag vill ju inte göra bort mig.>>

På torget ligger kyrkan. Gycklande ande.
Jag ställer mig under valvet.
Om jag inte ser lite rädd ut?
För andar, som jag inte tror på, eftersom
jag inte är vidskeplig, men plötsligt drabbas
jag av någon obegriplig oro. Lugn, lugn.
Handen över bröstet för att återvinna ron
i hjärtat, som slår som det själv vill och förmår,
men så fort det händer något blir det hjärtsnörp.

>>Men vad är det då?>> Dominique bryr sig inte mycket.
Han försöker stänga av sig själv och sina känslor.
>>Jag ser annars ut som en mumie i ett gravvalv då.>>
>>Som jag, inlindad i en vit tavelduk. Ett renässansporträtt.
I Merkurius bane står någon och vill mig illa. Hur pass?
En skära i hand. Beredd på attack. Strid.>>

I språkets värld är attack frigörande, att ordet blir
frigjort och lyser upp i sin sublima enskildhet, men i
livet behöver vi ett fredligt liv, tystnad och trygga ljud.

Han skrattar gott, sedan stannar han gesten.
Han blir allvarlig. Du, det var då, jag undrar
om jag gjorde dig illa. >>Jag iakttog dig alltid
när du stod i duschen. Såg hur generad du blev.
Du vågade nästan inte tvåla in dig. Jag njöt faktiskt
lite av att se din blyghetsreaktion, men det visste
jag ju redan, att du var lite blyg, och jag är en sadist.
Jag erkänner det tillfullo, att jag är en sadist, men det
gör mig inte till någon brottsling på annat sätt än att
jag plågar andra.

>>Generad, jodå, mest förtvivlad, småförbannad, att
någon stod bakom mig och såg mig naken.
Nuförtiden är jag kluven inför den känslan,
att jag nästan saknar känslan av skam och nakenhet,
men att någon annan man aldrig skulle titta lika
intensivt som du.>>
>>Förlåt, även om jag är en liten sadist ber jag om ursäkt.
Om jag hade fått välja mitt namn skulle jag
definitivt heta något annat. Alex. Du vet, det
påminner om Alexander den Store.
Men jag har faktiskt aldrig gillat mig själv.
Min storsinthet. Det beror väl på hybris.
Jag, en gudom, perihypsous, en olympisk
mästare, gudalik.
Plötsligt kastas Den själslige muskelbiffen
till marken av gudarnavet. Slås sönder
till ett vrak på det böjande havet.
Stora ögon ser på vackra kvinnor.
Hon fräser till tyst, sluter till duschdraperiet.
Stänger till dörren.

Alexander, den gode tsaren som kan sitt hav
O båtens nav, att det håller för en gudom,
som vill ändra världen, ge den konvaljeklädda
på båren nytt liv med sin profetiska ande, turom.
O att vi ser dig, min vraksköna, du med, du sedda.
Men hör och häpna, någon i det blåtindrande blåklädda
vill mina skuldror dräpa, kalla till franska revolutionen.
O mais qui, je parle francaise, jag är berest på alla de sju
haven. Är inte giljotinen altruistisk, all korsfästelse, om
stormen är himlaslaven.

O en sak till. Jag slutade gilla mig, när min bäste vän Alfredo
kvävdes av en spya en eller två druvor under festens segeryra.
Nej, sedan dess har jag aldrig gillat min gunst, Pyrrhus, en myra,
O krigare. Inte fullt och fast, jag är ingen hjälte längre
utan alltför modern, helt enkelt bekväm i detta kväde jag stredo.

>>Hur är det fatt. Du ser så förtvivlad ut.>>
>>Det är jag.>>
Han har nog aldrig gjort något större misstag i sitt
liv annat än att han jämt tar skulden på sig själv.
>>Ingen vill heta Dominique eller Alex efter den
händelsen. Jag skulle så gärna vilja ägna mig åt
det virtuella. Åt epifanier för att slippa, undfly
mänskligt lidande som tiden...att den är som det
icke viljestyrda centralsystemet. Man måste bara
följa med strömmen, om man ska överleva.>>

Nu pratar han om sin identitet igen, att han vill fly ifrån
sig själv för att han är rädd för sin egen skugga.
>>Det var inte du som kräktes.>>
>>Nej, men jag hade kunnat umgås med
bra folk, dessutom skulle jag ha varnat honom för
någon farlig person i hans omgivning.>>

Hur skuggorna kastas på väggen, på muren av ljuset
på tingen, att man nästan tror att man kan uppfatta det
mesta av tingens väsen, se dem för vad de är och förstå
funktionen med hjälp av förnuft och sammanhanget.
Sanning med hjälp av kunskap.

Ett enskilt, det ljusa kastas över, en skuggad kontur,
och man tittar upp för att se mer, eftersom man inser
att det är något färgrikt som man kan få nys om.

>>Men du, man kan inte fly från sig själv.
Man har sin kropp, sina tankar, sina livsvärldar.
När någon kommer nära eller när man avlägsnar sig
från varandra måste man veta kroppens gränser.
Huden och skelettets rörelser. Det viljestyrda
centralsystemet kan man göra något åt. Men ibland
spelar det ingen roll vad man säger. Då är det bättre
att vara tyst.>>

Han skrattar åt alla kalla kårar. En kall blick.
Ett kvardröjande.
Om han vet att allt kan hända, även om han inte vill känna
så. Något har hänt. Någonting har gått sönder inom honom.
Något som han har förlorat, att vara hel.
Ett tidsögonblick som ännu inte har varit.
Framtidsligt.
Allt som hör framtiden till. Men nu, ett leende som
fastnar i halsgropen. Kallt.

Skulle jag bli rädd och fly in i kyrkan?

Pelaren stöder kyrkan, som står upprest, att den helhet som
en gång hade byggts upp är en relikt och har lämningar.
Pelaren har antagit en illusorisk byggnadsgestalt numera
visade sig mer stödjande och ärlig. Nå, speglingen i mig
själv visar ett stelnat leende. Jag tappar ett brev i handen
ned på marken. Inte för att jag har varit fumlig, men så blir
jag av människors kyla.

Inte vemodigt som av en ruin, jag är en vän
av ärlighet, och att man ser det välvda och hur
mycket som kan fyllas av ett enda enskilt. Då
tänker jag, att även om mitt leende
inte är som ett tempel eller en kyrka så kan jag
åtminstone le lite grand. Ett flöde, ett sjok, ett ok.

Allt som är tabu, som
döden, tar energi,
alltså ska jag nu författa
om någonting annat. Hur jag ser på
ett leende?

Om man mår bra ler man mot sin omgivning.
Mungipan dras uppåt till öronen.
Och automatiskt av det viljestyrda
nervsystemet.
Fastnar tuggan i halsgropen
av en anledning eller
flera anledningar.

Hugger till
fysisk smärta
patologisk orsak,
någonting står i vägen,
en käpp
i den stilen.
en meteorit.

Det centrala nervsystemet
kärnan, neuroner och ganglier.
Storhjärnan, lillhjärnan, ryggmärgen,
näthinnan.
Det parasympatiska nervsystemet styr organens
reglage.
En buktalare Bertil, min första kärlek,
(Eva-Marie blev lite svartsjuk, men hon
hade aldrig känt sig hotad).
Bertil talade om Sotis, hans vildkatt.
Hans lilla hjärta slår,
hjärtats rytm och slagfrekvens,
hudens insläpp av kyla och värme,
pupillens vidgning.

Ett leende är en motorisk aktivitet.
När någon
gör dig illa
svarar du.
Ögon kryper ihop.
När någon ler och säger något
fint
vidgas ögonen
mungipan dras upp.

Vi styrs och påverkas av det som händer oss
utanför oss själva. Människor är olika, ler i vilket
fall som helst, andra försöker att le och ett visst antal
struntar i att se glada ut, när de inte är det.
Så vem är du?
Jag är själv alla tre kategorierna.
Om bägaren rinner över ser jag riktigt
sur ut.
Mungiporna
att de inte glipar
neråt i alla fall.
Neuronerna bråkar
ganglierna undrar.

Vem är Dominique?
Ett namn från det förflutna.








Fri vers av Annika Persson
Läst 363 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-01-14 21:58



Bookmark and Share


  TrollTörnTrappan VIP
Gillar detta utforskande!

Från upptäckten att leendet "är mitt eget", via annans blick, längs biologisk automatik, till hur spegeln vänds mer mot omvärldens influenser....

Om än stelnat - och "även om mitt leende inte är som ett tempel" - så likafullt levande val i viss mån?!

2018-01-16
  > Nästa text
< Föregående

Annika Persson
Annika Persson