Så många miljarder ansikten över jorden, hälften av alla ansikten dör,
andra hälften överlever, men några blir anleten. Dem man minns.
Likheter till större del, men mångahanda avvikelser gör oss unika,
speciella för varandra när vi känner igen våra ansikten utåt-
karaktärer. Om man skulle karaktärisera eller bara göra en karikatyr.

Dina ögon ser på ett ansikte oavbrutet. Hennes ögon vill ha en mur,
en gränslinje som murgröna till en början.

Hans ögon vill se Maria Stuart för bödelns dom. Hon
säger att hon är någon annan. En Kristina, så trött på hans ögon,
de som saknar sammanhang i hans fjärilsuniversum.
Gula fjärilar, citronfjärilar, så är kvinnor för hans inre syn.
Röd färg finns enbart i målningar och i hans upproriska sinnelag.
Han brukar tala för sig själv, kanske är han sjuk.
En ensam röst, bara hans egen.

Sista gången han avslöjade sin iakttagande blick tyckte han själv att han var Herkules, en hjälte som kom från ingenstans och trodde att han ville väl.
Trots sin förtvivlan över att hans ansikte är en pyramid,
där han brukar stänga in sig. "Du kräver hårda tag.
Jag är en klenod som går igen". Och så piskan i skinn slår igen.
När han jobbade i skrädderi sydde han piskor. Mätt på sina sysslor
började han jobba som ridlärare på något ridhus. En gång bröt han
armen på en flicka - hennes unga ansikte sov på operation.


Hårda ord fick henne att böja sig, att lägga sig ned, nästan medvetslös försvann hon in i sin längtan efter en mer välvillig attityd än hans torftiga larv som inte finner någon som helst motsvarighet i anständiga människors liv.

Om hon lever som en änka sedan många år tillbaka är det för hans ansikte.
Det är tomt, hans ansikte saknar livskraft och en god vilja. Men han förstördes i tidiga år, redan när han skulle gå till skolan och fick se en flicka hålla en pojke i handen. Det var hon, flickans ansikte. Han ville genast krossa det, golva det, sedan skulle han spotta på hennes döda kranium. Två ögonhålor som sticker ut.
Vissa ansikten är större utanpå än på insidan, de visar sitt rätta ansikte redan av små ting, i sin bortskämda tillvaro bör det väl finnas andra flickor.

"Någon vill mig illa". Ett ansikte, kan hon se det i sammanhanget?
Nej. Enbart verkliga ansikten. De döda hör till gravens sorl.

En skärva, en benrest. Per skrattar illvilligt med sin Liza.
De vill ha bort flickan, änkan. "Då ska ni få så, men dyrt blir det",
sade hennes sorgsna ansikte, det som vill lägga sig åt sidan på kudden
och vila ut det negativa i att vara jagad av en tarvlig skurk, en bonde rider
på en häst i skogen, men hans åker har brunnit upp i en eldstad.

En benflamma, han drömmer om ett skimmer. Kan inte hans dagar
få flamma till i det gyllene. "Dyrt borde det bli", tänker även han.
Så fungerar inte livet på annat sätt än med klammer.

Hon vill frigöra sig från det onda klammer från det osynliga ansiktet,
en hacker, som inte vill ge sig tillkänna för han bär medaljer, utmärkelser
som han har gett sig själv. Smide i hans smedja bluffar han andra, som
tror honom. För varför skulle han inte bli betrodd?

Flickans ansikte visar sin skeptiska syn på hans burdusa och burleska
framtoning. Kan han inte stänga dörren om sig? Det där fyrkantiga
stenansiktet. Han som brukar utnyttja ansikten - kasta brödsmulor
i deras huvud att ansikten faller itu hos vissa, men förbli hela hos andra.

Om man skulle fråga henne hade hon bara ont i kroppen, men det syntes
i ledsnaden, att hon ville försvinna för hans tarvblick.